Recensioner

Vi skriver om böcker där ämnet eller författaren har anknytning till Österlen. Nyare tillkommer efter hand.

Precis så är det!

Martin Borg, Sven Persson
Österlen – ljus, hav, horisonter (Votum & Gullers förlag)

Får vi aldrig nog av bilder med bokskogar i skir vårgrönska, vindpinade stränder, snöiga plogfåror, våldsamma vågor eller leende backar? Svaret är: nej. Här kommer en ny fotobok som i utsökta fotografier bekräftar allt det där som vi hela tiden har runt omkring oss men inte alltid ser. Bilderna är konstverk som jag gärna vill ha på väggen. Särskilt vintermotiven hjälper mig att bli lite mildare i min inställning till den årstiden. Det är vackert då också.

En stark och grym berättelse

Anita Goldman
Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur & Kultur)

Vi tar oss friheten att räkna Anita Goldman till ”våra” författare eftersom hon finns här i olika kultursammanhang och driver sin skrivarverksamhet med bland annat kurser på Stjärnegården strax intill Gislövs stjärna utanför Simrishamn. Hennes senaste roman tar fram och levandegör för oss obekanta människoöden från 1600-talets Palma de Mallorca. Den idag så välbekanta turiststaden var en gång platsen för fångenskap, tortyr och judeförföljelse. Under inkvisitionen tvingades Mallorcas judar att avsvära sig sin tro och bli katoliker men många fortsatte att i hemlighet leva efter Mose lag.

Vi får följa människor som i det längsta ville undslippa att brännas levande, vilket var straffet för kätteri. Det är en stark och mycket grym berättelse som bygger på faktiska händelser. De som överlevde tvingades att smälta in i det mallorcinska samhället, de anpassade sig kanske. Deras efterkommande gifte sig kanske med kristna och blev goda katoliker. Och kanske ”var det endast på fredag kväll, i skymningen, som han blev orolig en stund, mindes handen som tänt ljusen, mindes en bön som han inte kunnat glömma helt, mindes välsignelsen hon givit honom varje fredag…”

Att komma in

Anne Olofsdotter, Helena Ström
Framme i Simrishamn (Komlitt)

Detta är egentligen en fackbok som riktar sig till alla som arbetar med integration, både politiker och tjänstemän. Hösten 2015 blev Sverige närmast taget på sängen inför den flyktingvåg som vällde in. Kommunerna var osäkra på hur alla dessa människor skulle integreras. Man tvingades att arbeta på ett nytt sätt. I boken får vi veta hur Simrishamn gjorde för att de nyanlända skulle kunna ”tillföra och tillhöra”. Anne Olofsson var en drivande kraft i de projekt som beskrivs i boken och är nu kommunens arbetsmarknadsstrateg. Helena Ström är konsult inom organisationsutveckling och anlitades av kommunen för att stötta och coacha i de olika projekten.

(En extra ros till den som kom på bokens fina titel!)

En man med många sidor

Jan Sigurd
Kalla min barndom åter. Piraten i Malmö (Kira förlag)

Piraten har gett oss mängder av historier i sina mycket älskade böcker. Finns det mer? Om honom själv, kanske? O ja, han lämnade efter sig ett oräkneligt antal små episoder, kommentarer och målande scener som är väl värda att bevaras åt eftervärlden. Författaren Jan Sigurd har i många år samlat på dessa data och intervjuat hundratals personer med personliga minnen av den store. Resultatet blev en drygt 370 sidor tjock bok som visar olika sidor av Fritiof Nilsson – en benådad berättare med välbekanta alkoholvanor men också en ”omtänksam och skör människa med humorn som en sköld mot livets svåra”. Alla de olika rösterna hjälper till att ge oss en rikare bild av Piraten. Det mesta är koncentrerat till Malmö men det finns också utblickar mot Lund och Kivik.

Sverige i Argentina

Per Erik Tell
Den falske ingenjören och andra svenska spår i Argentina (Ultima Esperanza Books)

Den svenska utvandringen till USA har vi läst mycket om. Betydligt mindre vet vi om den utvandring som faktiskt skedde till Sydamerika. För tio år sedan gav journalisten och författaren Per Erik Tell i Onslunda ut den här boken första gången men han menar att det finns skäl att ge ut den på nytt. Många av dem han mötte då har gått ur tiden, andra har flyttat: ”Långsamt sopas spåren undan och världen omkring oss förändras. Allt färre kan berätta om hur det var”. Och nu möter vi dem alltså. Svenskar som ofta är totalt okända här hemma men har gjort avtryck på andra håll i världen, som ornitologen Claes Christian Olrog (kusin med trubaduren) som har gett namn åt en plaza i badparadiset Mar el Plata utanför Los Angeles. Han var den förste som kartlade Argentinas fågelfauna och vars bok Las Aves Argentinas blev fågelskådarnas fältbibel där. Okänd i Sverige.

Detta och mycket, mycket mer får jag veta när jag tränger in i denna fullmatade bok med ett myllrande hav av färgstarka och äventyrliga människor men också inblickar i mer tragiska utvandraröden.

Det blev en historia till

Per Erik Tell, Börje Berglund
Whisky blues – hela historien om fat 1692 (Ultima Esperanza Books)

För snart tio år sedan kom Whisky Blues ut – en vild och rikt befolkad deckarhistoria som doftar av både whisky och Skottland. Nu kommer den ut igen tillsammans med en uppföljare i samma band. Den första har underrubriken Hämnden och den senare Återkomsten. Historia och nutid vävs samman under denna svindlande resa inom en alldeles speciell kultur och in i knepiga relationer. Författarna som nu samarbetat igen är konstnären Börje Berglund från Kristianstad och journalisten och författaren Per Erik Tell från Onslunda, bland annat känd från lokalradion.

Leva i Paris

Vilda Rosenblad
Lilla fröken Grenadin (Piratförlaget)

Tolvåriga Elvira och hennes mamma fyller den här romanen, som är debut för Vilda Rosenblad i Onslunda. Men de är inte ensamma, sidorna befolkas rikt och färgstarkt av kompisar och deras familjer och av mamma Ulrikas nya kärlek, Guillaume – och inte minst den omgivande staden: Paris! Elviras älskade pappa hemma i Sverige är död och en liten tröst i sorgen är hennes brevväxling med Arnold Schwarzenegger. Romanen är varm och charmig och bohemisk som en fransk filmkomedi av bästa sort och författaren lovar att det ska komma fler böcker om Elvira och Ulrika.

En deppig mans oväntade möte

Mikael Bergstrand
Ingemar Modigs uppvaknande (Bokfabriken)

Mikael Bergstrand, Rörum, har gett oss några riktigt berörande feelgood-romaner, oftast med indiska inslag. Nu är han tillbaka med en bok på helsvensk mark. En mycket ensam man med tvångstankar försöker få ordning på sitt liv, men det går inte så bra. Inte förrän han utsätts för ett oväntat möte med Dalia – ”speedkulan från Aleppo”, en fotbollstokig elvaåring från Syrien som är en jäkel på att svära på svenska. Deras vänskap bär hela boken, som för övrigt är fylld av både dramatik och komik.

En av Skånes rikaste

Elisabet Wallin
Förbipasserandet av en flyktig skugga (Egenutgivning)

Österlen har en lång historia som kulturbärande landsända – det får vi inte glömma! En gestalt ur det förgångna träder fram i en ny bok av Elisabet Wallin, Sankt Olof. Boken tillägnas hennes far, den legendariske kulturpersonen, författaren och prästen Curt Wallin. Boken ger ett porträtt av Ide Pedersdatter Falk, i slutet av 1300-talet en av Skånes rikaste personer. Denna starka kvinna, även kallad Fru Ide till Gladsax, ville bygga ett kloster, vilket tyvärr aldrig förverkligades. Berömt är hennes testamente, som vittnar om hennes generositet och som ger forskarna en god bild av en svunnen tid. Elisabet Wallin lägger ytterligare pusselbitar till förståelsen av medeltiden och dess människor.

En månad i Stockholm

Magnus Cadier
November har trettioen dagar (Thorén & Lindskog)

Magnus Cadier, Löderup, är bibliotekarie i Skurup, tidigare i Simrishamn. Nu har han debuterat som författare med en roman som omspänner en enda månad. Daniel har en tung ryggsäck att bära på när han under en gråmulen november lämnar barndomsstaden för att vistas några veckor i lånad lägenhet i Stockholm. Man anar att ha återhämtar sig efter en depression. Kameran finns alltid med honom och han är besatt av att fotografera tomrum och sprickor. Kanske kan han få ihop material till en fotoutställning. Det blir många cafébesök och många koppar kaffe under jakten på motiv. Och mötet med en gåtfull granne både ruskar om och berikar de ensamma dagarna.

Vackert och gåtfullt

Magnus Ullman
Hönshjärna, magnetkompass och delat föräldraskap (Apus Förlag)

Den välkände fågelexperten Magnus Ullman, Brantevik, har kommit med en ny bok, där han med hjälp av utsökta foton och korta, personliga texter tar oss med in i fåglarnas fascinerande värld. Bokens undertitel är ”En smygtitt på fåglarnas hemliga liv”. Många gåtfulla detaljer får sin förklaring. t ex varför fåglar har jämförelsevis mycket större ögon än andra djur: synförmågan är otroligt viktig för dem. Den lilla sparvfalken kan upptäcka en 2 mm lång insekt på 20 meters håll! Däremot har fåglar ett begränsat luktsinne. Författaren gör många och intressanta jämförelser med andra levande varelser och ger oss en inblick i fåglarnas magiska förmåga att navigera.

Surt men ljuvligt gott

Martin Ragnar, Jens Linder
Krusbärsboken (Ordfront)

I augusti firades efter engelsk modell den stora krusbärsfestivalen i Skillinge. I samband med den presenterades den nyss utgivna Krusbärsboken och en av författarna, Martin Ragnar, tjänstgjorde som prisutdelare för ”Best in show”. Krusbärsfestivalen har förstås fått en plats i den innehållsrika och vackra boken, som innehåller allt man behöver veta om detta älskade bär: dess historia, sortbeskrivningar, rollen som ”superbär”, frestande recept och inte minst kulturrelaterade detaljer och vackra bilder.

Reid Persson
1115 1/5 fiffiga gåtor (Bokförlaget Semic)

Pensionerade läraren Reid Persson är en flitig skribent, som just har släppt sin 73:e bok. Reid, som kommer från Brantevik och numera bor i Nybrostrand, har bl a tjänstgjort vid Korsavadssolan.

Ingrid Jönsson
Chokladtoppar och vätteljus (Beta Pedagog)

En annan skrivande lärare är Ingrid Jönsson, Norra Björstorp. Liksom hennes tidigare böcker är även denna försedd med en lärarhandledning.

Klas Östergren
Samlade noveller (Natur & Kultur)

Klas Östergren, vår "egen” akademiledamot, är dubbelt aktuell denna höst. Natur & Kultur ger ut en generös (679 sidor!) bok, en samling med allt som Östergren har skrivit i kort format. Bland annat innehåller den två julnoveller som aldrig tidigare har utgivits i bokform.

Det är bara att tacka och ta emot för alla som troget tar till sig allt som kommer ur Östergrens skrivmaskin!

Henrik Ibsen
Samtidsdramatik 1 och 2 (Natur & Kultur)

Samma förlag ger ut några exempel på Östergrens insats som översättare. I två digra volymer finns nu Henrik Ibsens Samtidsdramatik 1 och 2, båda med inledning av Leif Zern.

Bemärk att dramatik mycket väl kan fungera som ren läsning och inte nödvändigtvis behöver framföras på en scen.

Anne Swärd
Akta dig för kärleken (Modernista)

Anne Swärds tre romaner Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget kommer nu i en volym med titeln Akta dig för kärleken. Vi har tidigare skrivit om böckerna i På Österlen i samband med att de kom ut.

I det nyskrivna, långa och mycket läsvärda förordet berättar Anne om sitt författarskap och om sitt starka behov av att leva nära vatten. I många år bodde hon i Simrishamn, och kanske har närheten till havet här betytt något för hennes skrivande.

Utan text

Gabriella Dahlman
Nu (Kalejdoskop)

En hel bok utan text. Men så innehållsrik den är – sida efter sida med svartvita bilder av detaljer inom- och utomhus, en frusen park med avlövade träd och slitna möbler, en trumpen flicka, en obäddad säng.

Till sist, när jag tror att boken är slut, kommer en sida med text (plus engelsk översättning). Gabriella Dahlman i Hammenhög bejakar helt den moderna tekniken för fotografering men beskriver ändå lyriskt hur hon som barn fascinerades av mörkrummets stank av fix och ättikssyra. Varje gång fotopapperet ”gled ned i framkallningsvätskan och bilden började framträda i det röda ljuset, fick jag en kick, det var magiskt men det var också känslan av att skapa något här och nu.”

Inte konstigt att hon blev fotograf!

En riktig rapsresa

Lotta Ekberg, Pernille Tofte (foto)
Rapsolja (Votum)

Närodlat, nyttigt, och användbart - kan inte bli bättre! Jag tänker förstås på rapsen som på försommaren sveper in oss i sin härligt gula värld. I en ny bok får vi veta det mesta om denna gyllene nyttoväxt, bland annat att den är en ettårig ört och släkt med kål och rova. Författaren och fotografen har gjort en resa genom landet och berättar i text och bild om våra rapsodlare. Ett kapitel ägnas förstås vår ”egen” Gunnarshögs gård i Vallby med den härliga berättelsen om hur det hela började. Gården är ett riktigt familjeföretag som ingår i raden av Österlens stoltheter.

I slutet av boken får vi en receptsamling där rapsoljan verkligen får komma till sin rätt.

Allt det söta till julen

Jan Hedh
Julens söta (Norstedts)

Vågar vi använda uttrycket gottegris på en av våra allra främsta kockar och matkreatörer? Ja, definitivt om det sägs i positiv mening. En sådan är i så fall vår välbekante Jan Hedh (Olof Wiktors i Glemminge). I precis lagom tid kommer nu hans och senaste bok med frestande recept på praliner, småkakor och annat sött. Här finns både skånska och franska pepparkakor, rödvinsmarmelad med fikon (till osten!), kristyränglar till granen, tysk julstollen och mycket, mycket mer. De förföriska bilderna har tagits av Charlotte Gawell.

Kusligt aktuell

Torun Börtz
När sista dörren stängs (Bucket List Books)

YA-journalisten Torun Börtz har kommit ut med sin första roman, När sista dörren stängs. Hon bor numera i Gärsnäs men levde under flera år i Paris som korrespondent för svenska tidningar. Tidigare har hon bl a gett ut en reportagebok om upploppen i Paris förorter, Betongen brinner.

Romanen behandlar segregering, rasism, orättvisor, fattigdom och utanförskap – obehagligt aktuella ämnen! En kvinna från Nordafrika bor med sina barn i utkanten av Paris. De hankar sig fram med begränsade medel, och läsaren får en inkännande och levande beskrivning av hur en sådan tillvaro kan te sig. Historien känns kusligt dagsaktuell och påminner oss om att livet faktiskt ser ut så här på många håll i Europa.

Kanske också hos oss?

Ljudlös musik

Eva Lundqvist, Lesley Leslie-Spinks
Dans – ett levande väsen (Bokförlaget Arena)

Kanadensiskan Lesley Leslie-Spinks, Simrishamn, är fotograf och har särskilt ägnat sig åt att fånga dansare på bild. Hon har tidigare gjort en bok om dansaren Niklas Ek. I den nya boken samarbetar hon med Dansgruppen Vindhäxor och koreografen Eva Lundqvist, som skriver poesi till bilderna både på svenska och engelska. Och vilka bilder! Bokens titel säger precis vad vi får se – dansare som fångas mitt i en rörelse, musik som ljudlöst lever med i lätta danssteg och följsamma textilier.

En elak man och mycket annat

Staffan Olzon
14 enastående noveller och 3 till (Rönnells)

Det dröjde runt femtio år innan Staffan Olzon återvände som författare men sedan 2014 (Om Arthur Fitzgerald) kommer han ut med noveller och romaner igen. De mellanliggande åren har varit fyllda med Staffans övriga mångsidiga verksamhet: regissör, dramatiker, teaterchef och datatekniker är några av hans titlar. Den nya samlingen innehåller noveller i olika längd och av vitt skilda slag, att avnjuta en i taget. Vackert och absurt. Inte alltid lätt. Ibland anas dramatikern Olzon. Novellen om ”Gävles elakaste karl” fastnar i minnet. Han som var så elak, att han flyttade från Skåne till Gävle bara för att familjen skulle få frysa. ”Om man inte trivs dit man flyttar blir man elak.”

Ruskigheter i trakten

Nils Mohlin
När djävulen kom till Österlen (Vulkan)

Författaren Nils Mohlin i Kivik har skrivit flera böcker och den här gången låter han den spännande handlingen landa i hemtrakten. I ett par tidigare thrillers har han behandlat pedofili och hedersvåld och nu ger han sig i kast med internationell brottslighet, terrorism och kinesiska dissidenter. Minst sagt uppskakande händelser möter oss på bokens 575 sidor (pocket) och förutom andra hemska inslag utsätts stationen i Simrishamn för ett sprängdåd. Skulle sådant kunna hända i vår lugna landsända? Vem vet… En och annan lokal kändis förekommer också i handlingen.

Böcker, tång och mörka krafter

Frida Skybäck
Bokcirkeln vid världens ände (Louise Bäckelin Förlag)

Ett gäng glada, bokälskande damer, ett B&B med dålig ekonomi, en frikyrkoförsamling och gamla hemligheter som väcks till liv i en liten by på Österlen. Det är ramen för den här charmiga historien med ett rikt persongalleri och med en dåtid och en nutid som växlar om utrymmet. Allt hänger ihop. Författaren säger sig vara inspirerad av Skillinge i sitt skrivande men det kan knappast vara där som svenskamerikanskan Patricia dyker upp. Kanske Kåseberga? En hög klippa har en viktig roll… Vi förlitar oss på att allt är fiktion.

Och så det där med tången: tydligen ett både nyttigt och användbart livsmedel!

Vår egen pärla

Martin Borg, Ola Karlsson
Sydsvenska nationalparker. Åtta pärlor skyddade för framtiden (Votum)

Åtta pärlor kallar förlaget landets sydligaste nationalparker. Vår egen pärla är förstås Stenshuvud, som står sig gott bland de övriga: Gotska Sandön, Blå Jungfrun, Norra Kvill, Store Mosse, Åsnen, Söderåsen och Dalby Söderskog. De inledande kapitlen behandlar skog, havskust, kulturlandskap och vatten för alla åtta parker men dessutom får varje nationalpark ett eget avsnitt med praktiska upplysningar och tips om sevärdheter. Och så bilderna – stanna upp, njut och begrunda rikedomen som möter oss året om!

Klassisk färgprakt

Birgitta Calagos
Från bondmora till konstväverska (Kulturhistoriska Bokförlaget)

Vilket fantastiskt människoöde! Så tänker jag när jag läser biografin över en av de främsta gestalterna inom den skånska hemslöjdsrörelsen. Cilluf Olssson (1847–1916). Mor Cilluf, som hon kallades, kom från en gedigen bondesläkt och föddes i Tryde men kom som gift att bo och vara verksam på gården Hög utanför Kävlinge. Denna driftiga kvinna höll vävkurser och deltog i utställningar, bland annat i Paris och vid Baltiska utställningen i Malmö 1914. Cilluf var också aktiv i Malmöhus läns hemslöjdsförening. Boken är rikt illustrerad med Cilluf Olssons färgstarka alster.

Ibsen på nytt

Clas Östergren
Hilde (Natur & Kultur)

Bokförlaget Natur & Kultur ingår i ett nordiskt samarbete där tre författare från olika länder får skriva varsin roman, inspirerad av någon person som förekommer hos Henrik Ibsen. Clas Östergren fastnade för Hilde Wangel, som förekommer i Ibsens dramer Frun från havet och Byggmästare Solness, dock inte som någon huvudroll. Handlingen har flyttats fram några decennier och vi får bland annat möta Hilde i 20-talets Berlin. Den annars så moderna Hilde drabbas av vad som på den tiden kallades ”nervsjuka” och efter återkommande attacker av panikångest genomgår en tidstypisk psykoanalys. Vi får också följa hennes kontakter med familj och släkt i Norge.

Den som hos Ibsen bara är en bifigur i ett par pjäser blir i Östergrens kompetenta händer och med hans omisskännliga språk en levande kvinna, väl värd en egen roman.

Meningen med livet?

Jan Wallentin
Den tyngdlöse Jesper Fock (Polaris)

En misslyckad riksdagsman (s) tvingas lämna sitt uppdrag och istället ägna sig åt en utredning av den depressionsepidemi som utbrutit – kallad tomhetssyndromet. Det är startpunkten för en hisnande skröna som är en blandning av politisk satir och existentiella upplevelser. När allt har rasat för den stackars Jesper Fock hamnar han på en sorts behandlingshem där man ägnar sig åt så kallad desillusionsterapi. Författaren bor i Svinaberga och detta är hans första bok efter debuten Strindbergs stjärna för tio år sedan.

Läsa med en hund

Ingrid Jönsson, Anna Westin (teckningar)
Bokhunden Edgar och vaktmästarens hemlighet (Beta Pedagog)

Bokhundar är ett relativt nytt begrepp – hundar som är särskilt utbildade till att vara ett stöd för barn i deras läsutveckling. Och nu är läshunden Edgar huvudfigur i en serie lättlästa böcker för barn mellan 6 och 9 år. Författare är Ingrid Jönsson, Norra Björstorp. Den nya boken är den tredje i serien och två till kommer under nästa år. Två andra böcker har också kommit ut under hösten. För skolornas arbete med läsförståelse finns i slutet av boken en del bild- och skrivuppgifter. Den här boken är spännande också – det gäller ju att komma på vaktmästarens hemlighet!

Med havet som gemensam nämnare

Anders Andersson, Johan Wierup
Dikter och berättelser av två gentlemän på Österlen (Books on Demand)

Två herrar i Skillinge har som pensionärer kommit fram till att det kanske var dags att debutera som författare. Båda hade ju något att berätta som inte borde ligga kvar i skrivbordslådan. Sagt och gjort – och nu finns resultatet i bokform.

Anders Andersson är västgöte och flyttade som pensionär till Skillinge. Han har skrivit dikter så länge han kan minnas, och nu finns alltså en del av dem i bokform. Naturen är mycket närvarande i hans finstämda, ofta sorgsna, dikter, inte minst havet, som han numera har på nära håll.

Johan Wierup är äkta skåning och har under sitt yrkesliv som präst tjänstgjort på olika håll i världen, bland annat som sjömanspräst i Skagen, New York och Los Angeles. Nu har han skrivit ner en del av sina många färgstarka minnen av möten med människor och företeelser. Anders och Johans bidrag samsas fint i den här lilla volymen, men jag är övertygad om att var och en utan vidare skulle kunna fylla en egen bok. Och vem vet, de kanske kommer?

Dramatik i Hammenhög

Karin Brunk Holmqvist
Damen med bysten (Bokfabriken)

Än finns det byar kvar på Österlen som inte har hunnit bli plats för nya färgstarka berättelser från Österlens egen mästarinna i genren varma, folkliga skrönor: Karin Brunk Holmqvist, Tomelilla. Den här gången tas läsaren med till Hammenhög, där väninnorna Lovisa och Elvy bor. Mitt i en alldeles vanlig vardag händer det en del konstiga saker, inte minst när Antikrundan kommer till Simrishamn. Persongalleriet består som alltid av trovärdiga och samtidigt välbekanta gestalter som rör sig på olika kända platser i trakten. De här människorna finns överallt omkring oss.

Tre millimeter glas

Peter Englander, Gabriella Dahlman (foto)
Trädgårdens glasade rum (Norstedts)

Vem vill inte ha ett växthus eller ett uterum, en vinterträdgård eller kanske ett orangeri? Dessa glasade utrymmen som hjälper oss nordbor att förlänga sommaren en liten, liten aning. Särskilt på Österlen, även om klimatet här ändå är ganska milt – men det BLÅSER!

Peter Englander, som i många år har lotsat oss genom trädgårdens förtrollande värld, inte minst med sin egen skapelse Apotekarns i Simrishamn (nu Apotekarns på Svabesholm i annan regi), har kommit med en ny inspirerande och innehållsrik bok. Den ger både handfasta råd och praktiska detaljer och bjuder på angenäm läsning med författarens personliga tilltal. Och det ligger kanske något i vad han säger: ”Det enda som skiljer oss från sydliga breddgrader är i runda slängar tre millimeter glas.” Nu är rätta tiden att läsa och studera för att under nästa säsong kanske förverkliga det där paradiset som vi drömmer om. De utsökta bilderna är signerade Gabriella Dahlman – en annan kreativ österlenprofil.

Blir han den siste?

Charlotte Kronlund
Den siste ålafiskaren? Eve Ask på Spraggehusen (Författaren i samarbete med Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne)

Ålen har hamnat i blickpunkten på olika sätt, inte minst inom litteraturen. Även Österlen, som rymmer en klassisk ålfiskartradition, har fått en bok om fisket och dess utövare, av Charlotte Kronlund i Skillinge. Vackra, stämningsmättade bilder i generöst format gör boken till ett konstverk.

872 sidor Lundell

Ulf Lundell
Vardagar 3 (Wahlström & Widstrand)

Del 1 och del 2 av Ulf Lundells Vardagar var rejält tjocka volymer, men de slås rejält av del 3. Alla de 872 sidorna är ändå lättlästa, kanske beror det på radbrytningen. Det är ju en form av prosadikt. Jag följer med stor behållning författarens ibland enahanda, ibland välfyllda vardag från januari till oktober 2019. Bilen krånglar, körkortet låter vänta på sig, rättegången om alkohol i trafik väntar, målningar ska fraktas till galleriet, trista hotellrum uthärdas under turné med bandet, snabbmat inhandlas på Ica istället för restaurangmiddag. Ett avslutat äktenskap vill inte riktigt ta slut. Och så den ständiga ambivalensen kring var han ska leva och bo. Stanna på Österlen eller flytta till Stockholm? Till Medelhavet? Ulf har åsikter om mycket, om politik, livet, kultur, kändisar. För det mesta håller jag inte med men ibland – då glimmar det till och jag är helt överens med författaren. Då blir det riktigt roligt!

I dessa coronadagar kan jag inte låta bli att fundera på hur författarens vardagar ser ut nu. Berättar han om det i del 4?

Dramatik i djurvärlden

Mari Bister
Förgiftningen (Idus förlag)

Mari Bister i Onslunda är en författare som har hittat en helt egen nisch. Hon är en stor djurvän och använder barnboken som ett sätt att sprida kunskap om djuren i vår närhet och problem som de kan råka ut för. Djurdeckarna är en serie lättlästa böcker i det ämnet och nu inleder hon en ny serie med lite längre kapitel, Uppdrag djurräddning, där första delen nu har kommit ut. Flera djur i omgivningen har blivit sjuka och syskonen Lisa och Axel försöker hitta orsaken. Har djuren ätit något dåligt? Försöker någon medvetet skada dem? Upplagt för dramatik!

Den berömda metallen från Ystad

Jonas Barros Eriksson
Ystad-Metall 1919–1969 (Bokförlaget Arena)

Vi möter dem ibland i olika antikprogram på teve – de vackra och välgjorda föremålen från Ystad-Metall, både nyttosaker och prydnadsartiklar, inte minst den klassiska ljusstaken Liljan, liksom den berömda Våren (Fritidsflickan, ritad av Stig Blomberg) som skapades till den stora utställningen Fritiden 1936. Nu kan vi ta del av företagets fascinerande historia från den lilla metallverkstaden i en korsvirkesgård mitt i Ystad och genom alla utvidgningar och förändringar, färgstarka chefer – inte minst den legendariske Idoff Göransson - och yrkesstolta arbetare. En rad framstående formgivare har medverkat i produktionen, Gerhard Wihlborg, Hellevi Kjellhard-Nilsson, Sigvard Bernadotte och Wiwen Nilsson, för att bara nämna några.

Ystad-Metall har varit en viktig arbetsplats i Ystad och tillsammans med företagets historia får vi också en bild av livet i Ystad under en del av 1900-talet. Boken är rikt illustrerad med både gamla och nya bilder.

Boken om en mamma

Olov Petersson
Idag hände just inget. Historien om en mor (BoD)

Olov Peterssons nya roman är lite olik hans tidigare. Den bygger på en kvarlämnad dagbok och på samtal med en mor som är på väg att lämna livet. Författaren påminner oss om hur viktigt det är att prata med sina föräldrar innan det är försent. Romanen beskriver ett kvinnoöde bland många liknande, men varje öde är ju unikt. Boken är författarens hyllning till ”alla strävsamma, duktiga och kärleksfulla mödrar” som har burit fram det svenska samhället. Vid sidan av den fängslande berättelsen om Margit får vi en detaljrik bild av en förgången tid, i det här fallet med tjänstemän och arbetare på sörmländska Julita Gård.

Språkets möjligheter

Unnur Sólrún Bragadóttir
Sluta gråta, vem bryr sig. Stickade vantevisor (Odukat)

Isländska poeten Unnur Sólrún Bragadóttir bor i Simrishamn och skriver numera på svenska. Nyss kom hon ut med en ny bok som innehåller både dikter och prosastycken. Här finns både ljus och mörker och även humor. Författaren säger själv om språket: ”Svenskan är för mig en tillgång som bjuder på flera möjligheter, andra idéer och annorlunda grammatik.” Spännande att följa hennes arbete med det nya språket och gärna höra henne själv läsa dikterna.

Nyligen gav hon ut en annan bok som visar hennes kreativa mångsidighet: ett häfte med bilder av broderade handstickade vantar, försedda med kongeniala texter.

Omstart

Henrik Valentin
Brutet löfte (Fonem förlag)

Vad är yrkesstolthet? Hur känns det att som medelålders bli utkonkurrerad av artificiell intelligens, att bli överflödig? Med sin nya roman, den tredje, vill Henrik Valentin (Malmö och Vitaby) väcka debatt. Varför har jobben olika status när det inte längre hänger på lönen? Huvudpersonen upplever att han måste bryta löftet till sin far att aldrig ställa sig på verkstadsgolvet, inte ens med specialistutbildning. Ett nog så aktuellt ämne i en föränderlig värld!

Inte bara för turister!

Caroline Alesmark, Peter Carlsson
Österlen. Utflykter, upplevelser och nya upptäckter (Roos & Tegnér)

En riktig österlenkännare har återflyttat till barndomsgården och fortsätter att lotsa oss runt i trakten. Caroline Alesmark har denna gång hjälp av ett annat ”österlenbarn”, fotografen Peter Carlsson. Deras upptäckstfärder resulterar en ny bok, som ger oss både historia och nutid och mängder av trevliga tips. Detta är verkligen inte bara för turister utan för alla oss som bor här och gärna vill veta mer om byar och verksamheter.

Och så trevligt att det gamla begreppet härader används här! (Ni vet väl vilka som hör till Österlen: Albo, Ingelstad och Järrestad.)

Mor och dotter på kryssning

Emmy Abrahamson
Hur man blir slängd överbord (Albert Bonniers Förlag)

Emmy Abrahamson i Peppinge är tillbaka med en riktig mysberättelse att njuta av i hängmattan (kanske). Den här gången låter hon en mor och en vuxen dotter ge sig ut på kryssning i den grekiska övärlden. Mamman är ganska nybliven änka, dottern är tvåbarnsmamma med en del vardagliga äktenskapsproblem. Som upplagt för romantik och spänning i solen men också välfunna vinklingar: ”Familjer är som den rostiga gamla bilen man fått ärva med tusen problem men som ändå fyller en funktion och ger stunder av glädje och lycka och säkerhet.”

Juridik och gripande öden

Annika Andebark
Oväsen i Älvdalen. Ingår i serien Eldarna. (Hoi förlag)

Vad har Älvdalen i Dalarna för koppling till vår landsända? Det visar sig att den här debuterande författaren är ett välkänt namn hos oss. Annika Andebark var verksam som advokat i Hammenhög och deltog i uppbyggnaden av nätverket Qlara. Juridiken har hon lämnat bakom sig och istället gripit tag i sitt gamla intresse för att skriva. Genom en vistelse i Älvdalen kom hon i kontakt med historier om de grymma häxprocesserna på 1600-talet, historier som rymmer både gripande människoöden och juridik. Romanen bygger på historiska fakta och mynnar ut i frågan: Hur kunde det hända?

En guldgruva

Bertil Wilhelmsson
Anteckningar från Österlen. Första delen. (Byahornet)

Redan i inledningen får vi en utläggning om begreppet ”Österlen” och till slut fastnar jag för det gamla uttrycket ”bygden österut” – men annars håller jag mig till att området består av tre härader: Albo, Järrestads och Ingelstads. Författaren Bertil Wilhelmsson, som också är redaktör för tidskriften Byahornet, berättar här om by efter by i vår del av Skåne. Allt är rikt illustrerat med fotografier från förr och nytagna bilder. Människor från gångna tider blir levande igen och berättar om sin trakt.

En vacker bok och en riktig guldgruva för den som vill veta mer om Österlens historia – jag längtar redan efter andra delen!

Skriv!

Petra Ariton, red.
Skriv om ditt liv (Ariton Förlag)

Att skriva har blivit en växande verksamhet och överallt erbjuds skrivarkurser, både genom studieförbund och mer avancerade på universitet. Ariton Förlag i Skillinge håller skrivarkurser och har i sin utgivning flera exempel på personliga berättelser. I den här boken delar elva författare med sig av sin väg till skrivande och ger också handgripliga råd till den som vill komma igång med sitt skrivande. Förutom förläggaren själv medverkar också Elisabet Dahlqvist – välbekant från Zekes Antikvatiat i Simrishamn.

Med färg från Afrika

Ingrid Jönsson
Månbåten (Kikkuli Förlag)

Ingrid Jönsson, lärare från Norra Brösarps backar, har varit en flitig författare sedan debuten 2011. Det har blivit många böcker för barn: noveller, romaner och lättläst. Nu i februari kom hon med en ny bok som kretsar kring vänskapen mellan två flickor och med handlingen förlagd till Afrika. Detta är en fängslande och gripande berättelse och med den afrikanska miljön som färgstark bakgrund. En riktig roman för barn.

Vandra i cirkel

Caroline Alesmark, Kenneth Joelsson
Vandra Skåneleden

Var ska man vandra – lustvandra! – om inte i Skåne, där vi i princip har allt: vita stränder, blommande hedar, lummiga och ibland ganska vilda skogar, sjöar och höjder. Dessutom är det ju inga avstånd från norr till söder eller från öster till väster.

Den drygt 118 mil långa Skåneleden är en populär vandringsled genom det skånska natur- och kulturlandskapet. Caroline Alesmark och Kenneth Joelsson kom tidigare i år ut med boken Vandra Skåneleden och det är redan dags för en ny upplaga! I boken får vi tips om nästan trettio spännande vandringar som innehåller både natur och kultur, historia, mat och dryck och mycket annat.

De olika vandringslederna har fått namn efter sin sträckning, och just Österlencirkeln (SL4) erbjuder en 37 km lång vandring runt hela vår lilla del av världen. Kulturjournalisten Caroline växte upp i Rörum, så hon kan sitt Österlen. Här finns allt det välbekanta med men också en del mindre kända detaljer. En genomläsning av hela boken väcker definitivt nyfikenhet. Den har dessutom ett behändigt format och är lätt att ha med sig i packningen.

ILH

Kulturkrockar

Mikael Bergstrand
Gurun i Pomonadalen (Norstedts)

Mikael Bergstrand är tillbaka med en ny roman där kulturkrockarna mellan Indien och Sverige får en charmfull och humoristisk vinkling. Vi möter åter den ibland lite tafatte Göran Borg och hans indiske vänYogi, som ser positiva lösningar på alla problem. Den här gången kommer Yogi på besök till Rörum, där han träffar en färgstark befolkning - en del får till och med behålla sitt rätta namn, trots att de figurerar i en roman!

Göran och Yogi har vi tidigare mött i böckerna Delhis vackraste händer och Dimma över Darjeeling, vilka båda har klassats som ”feelgood-romaner”. Och nog är detta nöjsam läsning, förmedlad på ett rikt och flödande språk.

Det ryktas om att det ska bli en film om Göran och Yogi, och det känns helt i sin ordning, även om texten är tillräckligt målande för att locka fram mustiga och trovärdiga scener utan att filmas.

ILH

Oj, vad man dansade!

Lars Jönsson
Österlens dansbanor (Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne)

Var det roligare förr? Det tror man gärna vid genomgången av en ny bok om dansbanorna i sydöstra Skåne. Lars Jönsson har grävt i arkiven och hittat en fantastisk skatt av minnen kring 93 dansbanor och nöjesplatser i våra trakter. Det dansades överallt i och utanför byarna. Dansbanorna hade sin glansperiod 1900-1940 men många fortsatte betydligt längre. Fortfarande kan vi ju dansa på Kulla i Rörum, Tingvalla i Tryde och Dungen i Gyllebo!

Boken är rikt illustrerad och fylld av roliga minnen och intressanta detaljer: en betydande kulturskatt och en verklig guldgruva för den som vill veta vad tidigare generationer roade sig med.

En stor plats i boken får musikern, författaren och bygdeforskaren Birger Ehrnborn. Han spelade ofta på dansbanorna och arbetade bland annat också som musiklärare för mer än 20.000 elever. Birgers samlade material om dansbanorna i sydöstra Skåne utgör stommen till boken. Till sin hjälp hade han en annan kulturperson och österlenprofil, Gunnar Åkesson i Hammenhög.

ILH

En udda karaktär

Marie Peterson
Harriet (Norstedts)

Harriet är huvudkaraktär i en av vårens böcker - Marie Petersons andra roman - och så heter också boken Harriet (Norstedts 2011). Denna Harriet är en lite udda karaktär Hon bor ensam i ett hus i en liten by och umgås mest bara med sin betydligt äldre granne, Terje. Hennes bästa vän heter Katja och bor i en närbelägen stad. Katja är konservator och arbetar med konst. Harriets eget arbete är en aning udda: hon lagar mat i gästhemmet till ett kloster och blir god vän med ett par av nunnorna. Harriet har sedan barndomen en fix idé: hon samlar på klipp om försvunna personer, människor som bara är borta utan att lämna några spår efter sig. Terjes tonåriga dotter försvann långt tidigare på det sättet. Romanens undertitel är också En roman om konsten att försvinna.

Harriet är en egendomlig bekantskap och länge vet jag inte om jag ska tycka om henne. Hon handlar så irrationellt, hon är så ensam och har så svårt att klara av livet. I bakgrunden finns de numera avlidna föräldrarna, och Harriet är fortfarande sysselsatt med ett sorgearbete. Den ende brodern är en svikare som har flyttat utomlands. Och så händer det oförklarliga, det oförlåtliga och outhärdliga: även Katja försvinner. Bokens andra halva handlar om Harriets sökande efter väninnan, en resa som tar henne genom Europa ner till Trieste. Berättelsen är skriven på en lätt och flytande prosa där dialogerna känns särskilt naturliga. När jag kommer till sista sidan får jag en stark lust att börja om från början igen. Det är så många trådar och detaljer och antydningar som jag kan ha missat eller inte fäst mig vid men som kan förklara en del av Harriets beteende. Och tycker jag egentligen om henne eller skulle Katja vara en mycket roligare bekantskap? Båda två är ju i högsta grad levande.

Marie Peterson är kulturjournalist och erfaren kritiker, bland annat i DN och Vi. 2005 kom hennes första roman, Du tror att du vet allting, om en sjuk mamma och hennes dotter.

ILH

Surdeg och kärlek

Vad minns jag av de små platser jag besökte i Frankrike? Brödet, så klart. Och nu behöver jag inte åka någonstans sedan Sébastien Boudet kommit med boken Den franske bagaren. Surdeg, mat, kärlek (Bonnier Fakta). Boken är inte bara vackert formgiven, den ger också all den kunskap som ligger djupt förborgad i det vindränkta landet söderut och nu finns allt detta på svenska. Tack!

Madeleine-kakor... vem tänker inte på författaren Proust? Och i den här boken finns precis allt som vi längtar efter.

HH

Inte bara bingo…

Dag Sebastian Ahlander
Handbok för glada gubbar (Bonnier Fakta)

Dag Sebastian Ahlander (pensionerad ambassadör, barn- och ungdomsboksförfattare, sommarboende i trakten och återkommande kund i vårt antikvariat) har i Handbok för glada gubbar (Bonnier Fakta) givit 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt, som det skrivs i en underrubrik.

Bara en livserfaren person kan nå den grad av självtillit som borde komma med åren hos oss alla. Det är en positiv bok, en bok som gör den åldrade läsaren glad och ger honom/henne nya tankar. Författarens sista råd kommer under rubriken Vila i frid. Hans landskap är Österlen, enkannerligen Kivik. Profetiska slutrader som vi instämmer i: ”I detta landskap har jag fått den frid som jag så ofta saknat. Här vill jag själv en gång vila.”

HH

Kaffe och bullar… eller kanske en palsternackskaka…

Kristina Eriksson
Café Österlen (Isaberg)

Å, nu är det sommar och vi kan åka runt till det ena ljuvliga caféet efter det andra och njuta av kaffe och hembakat – och inte minst underbara, genomtänkta och välkomnande miljöer. Till vår hjälp har det kommit en trevlig liten bok, Café Österlen (Isaberg förlag) där de alla finns presentera i text och bild. För texten står Kristina Eriksson (med hus på Österlen) och för fotot Anna Hult. Här finns alla de klassiska kaffestugorna men också några pigga uppstickare, alla presenterade med ett typiskt recept.

Men man får kanske skynda sig - ibland byter ett café ägare och ändrar liksom skepnad.

I förlagets serie finns caféböcker från en rad andra platser i Sverige.

ILH

Mat efter årstid

En matbok kan läggas upp på olika sätt och med olika utgångspunkter. Senast kom vi i kontakt med en riktigt tjock och rejäl bok med det enkla men lockande namnet Årstidernas kokbok (Norstedts). Och varför inte laga mat just efter vad årstiden har att bjuda? Boken är framtagen av företaget Årstiderna, som är den främsta hemleverantören av ekologisk mat i Danmark och Sverige. Författarna – Maximilian Lundin, Thomas Hess, Sören Ejlersen och Jesper Carstensen – har verkligen gått till ”botten” i ämnet och delar generöst med sig av sina erfarenheter och ger oss massor av recept.

ILH

För högläsning!

Sanna Töringe, Kristina Digman
Julia & jag och det stora ekollonkriget (Bonnier Carlsen)

Författaren Sanna Töringe och tecknaren Kristina Digman har blivit ett riktigt radarpar. Nyss kom de med en ny barnbok – Julia & jag och det stora ekollonkriget. Två sexåringar har en stark och tät vänskap (som man kan ha i den åldern!) trots att det finns jobbiga storasyskon som inte gillar det. Men livet är ju fullt av hemligheter och äventyr och en riktigt fin vän är det bästa som finns.

Historien om Edvin och Julia är en riktigt mysig högläsningsbok - för det härliga språket och de följsamma bilderna och för alla funderingar som den väcker.

Sanna Töringe bor mellan Simrishamn och Ystad och är mest känd för alla sina mat- och trädgårdsböcker.

ILH

Möblera i trädgården

Har du sett en fladdermusfåtölj under ett äppelträd? Troligen inte. Jag stötte på den i boken Antikt i trädgården av Christine Hansson, med foton av Görgen Persson /Ica Bokförlag). Varför har ingen kommit på det tidigare: den möbeln är ju perfekt för trädgården. Metallstativet kan – rätt behandlat – stå ute i alla väder medan klädseln kan krängas av och tas in.

Detta är ett av många användbara tips i boken. Här finns alla de klassiska trädgårdsmöblerna men också exempel på antikviteter (med angivet värde) som gör sig utmärkt i grönska. Loppisfynden inte att förakta!

Ett förslag som jag fastnade för är att använda stora, tunga askfat i keramik till fågelbad – de där faten som en gång var typiska presenter men som vi inte längre använder inomhus.

ILH

Det som bevaras

Anders Rönström, ord och bild (deltidsösterlening)
Låt vara (Eget förlag)

Den fullständiga realismen finns inte och inte heller den kontinuitet som vi tror oss besitta - att livet har någon sorts kronologi.

I Anders Rönströms vackra bok, Låt vara, där akvareller fyller i textens tystnad, blir det tydligt i de små enradingarna. Ungefär det vi minns med vissa mellanrum:

Jag ville smälla
i dörrar som inte fanns
Det skulle kännas

Det finns en rumslighet i dikterna som ger tankeutbyte. Det vi sett och det vi bevarat i minnet och som kan hämtas hem. Så här:

Solen sjunker nu
Vägen hem har inget namn
Vi skall försvinna

Jag vet inte varför jag kom att tänka på Jorge Luis Borges - men jag tror att andemeningen i följande dikt på något sätt får sin avstamp i Biblioteket i Babel som gav mig en gång sådana svindlande känslor. Här kommer Anders Rönströms nutida spegel:

Var finns du Människa -
På Facebook, Twitter, Instagram?
I denna omänskliga mänsklighet!

Enter escape och twittra en sång
nära mitt öra och se mig i ögonen
genom dina googles

(Ctrl) Allt (Delete)!

HH

Ditt eget liv

Bertil ”Ronneby” Andersson
Här är mitt liv! (Eget förlag)

Numera uppmanas vi allt oftare att berätta vår livshistoria. Skrivarkurser och studiecirklar erbjuds från olika håll. Man ser tillbaka och skriver ner sina minnen. Med modern teknik är det lätt att trycka sitt verk i liten hanterlig upplaga. Boken är kanske bara av intresse för de allra närmaste, men ibland dyker det upp en självbiografi som är läsvärd från första till sista sidan och som inte bara ger en bild av en person utan av en hel trakt.

Precis så är det med Här är mitt liv! av Bertil ”Ronneby” Andersson – en välbekant profil från Gröstorp. I hans minnen från bland annat idrott och föreningsliv och färgstarka år inom tidningsvärlden tonar bilden av en hel landsända fram. Kan varmt rekommendera den till nyinflyttade som vill bekanta sig med sin nya hemort!

Boken är rikt illustrerad.

ILH

Solsken eller snålblåst

Mikael Håkansson Askaner, red
Frukostmöten i juli

Solsken eller snålblåst - det spelar ingen roll för alla trogna gäster under frukostmötena i Simrishamni i juli varje år. Idén som föddes på Österlens Kulturbank (salig i åminnelse) 1997 visade sig livskraftig och har blivit en institution som staden knappast kan vara utan. Klockan 8.30 samlas man kring ”fil, jordgubbar, kaffe, kex och spännande tankar”. Intressanta föreläsare delar med sig av dessa tankar, och en blick på programmen från alla de gångna åren visar att nivån är mycket hög.

Äntligen har det kommit en bok som dokumenterar denna bejublade företeelse. Här möter vi en liten del av alla intressanta föreläsare och kan bekanta oss med eldsjälarna som driver verksamheten: Maggan Nahm, Mikael Håkansson Askaner, Carina Molander, Bodil Mårtensson, Sonja Arnman och Margit Tallbacka.

Föreningen Frukostmöten i Simrishamn fick 2008 Österlenvännernas stipendium och 2006 belönades man med Simrishamns kommuns kulturpris (fattas vara annat!).

ILH

En gatas historia

C-J Charpentier
Berlin: Stalins öra (Läs en bok)

Antropologen C-J Charpentier, Järrestad, har kommit med en en ny bok som skildrar en historiskt betydelsefull gata i Berlin: Frankfurter Allee. Gatan har bytt namn flera gånger och den har präglats av ”judisk köpenkap, blodiga uppror, krigets bomber, massmord och storskaliga arkitektoniska experiment”.

Författarens vinkling av sitt ämne är alltid mycket personlig och högst läsvärd.

ILH

Finstämt om en omskriven trakt

Karin Brunk Holmqvist
Mitt Österlen. Illustr.:Hasse Karlsson (Kabusa Böcker 2014)

Mycket har skrivits om Österlen och varje ny text brukar hitta sin form för att beskriva ett älskat område. En som verkligen kan sin hembygd och dess speciella atmosfär är Karin Brunk Holmqvist – välbekant för sina populära romaner. Nu har hennes dikter från samlingen Nära verkligheten (1996) samlats i en vacker liten volym, där de luftigt och finstämt illustrerats av akvarellmästaren Hasse Karlsson.

Bara här, nära havet, nära verkligheten kan jag andas,
flämtande som vindens lek genom vasstaken.

ILH

Vandra till S:t Olof

Lars Eric Axelsson, Lars Jönsson, red.
Pilgrim S:t Olof 800 år (Svenska kyrkan Simrishamn, S:t Olof, Rörum 2014)

Österlen är rikt på pilgrimsleder, både riktigt gamla och nutida. Dessa hänger samman med ett nätverk av leder runtom i Europa. Många, många vandrar de utstakade lederna och deltar i den växande pilgrimsrörelsen. Just hos oss är det S:t Olof och Killans bönegård i Östra Vemmerlöv som är de viktiga mötesplatserna.

I anslutning till Olofsdagen förra året hölls ett symposium i S:t Olof. Dess innehåll finns nu samlat i en bok som belyser den heliga platsen, helgonet och pilgrimsvandrandets långa historia.

Bland författarna finns biskop emeritus Martin Lind, Lars Eric Axelsson, Jonas Ahlner, Ingmar Svantesson, Lena Alebo, Madeleine Hjort och Anna Alebo. Här får vi verkligen pilgrimsvandrandet belyst ur olika perspektiv.

ILH

Historiens flykt

C-J Charpentier
Mullah Omars flykt (Läs en bok)

C-J Charpentiers sätt att skriva, hans beläsenhet och hans rörelse i tid och rum får det mesta som trycks i vårt land att omges av ett slags mental vadd. Jag vet faktiskt inte vad det beror på. Kanske vår egen slutenhet, vår historias slutenhet, brist på verkliga kunskaper. Men författarens senaste - ”Mullah Omars flykt” - rör sig så snabbt, hemmavid och utomlands, att man förutsätts ha, i alla fall, några historiska kunskaper. Lägg därtill Charpentiers vetskaper, det han verkligen synliggör och bekräftar; en ny dimension träder fram.

Vad ska vi kalla hans nya bok? Ett reportage? Ett flimmer av historia, färder, en gången verkligt snöhöljd vinter. Själv tog jag fram skidorna istället för att förbanna snön…

Hur som helst, en häpnadsväckande historia flimrar fram bland många andra. Känner ni till, har ni läst om Toby Harndens massakrerade bok ”Dead Men Risen”, om kriget i Afghanistan? Harnden var Daily Telegraphs ”inbäddade” man (av USA) som journalist i Helmand 2009. Charpentier skriver: ”Då hade man först under fyra månader granskat innehållet och genomdrivit femhundra ändringar i Toby Harndens manuskript. - - För att när boken väl var tryckt köpa hela upplagan på tjugofyratusen exemplar för hundrafemtioentusenfyrahundrafemtio pund och destruera den. Därmed manifesterande att censurens och bokbålens tid ännu inte är förbi i Västeuropa.”

I hemskaste mening sant. Jag gick in på nätet och hittade både förf, en välrenommerad journalist, och såg dessa böcker samlade i en container för vidare destruktion. Vad var det som stötte? Vad fick inte komma ut? Den osminkade sanningen, de förfärande förlusterna t o m av högre engelskt befäl. Afghanistan är helt enkelt en redan förlorad sak.

Det är hela tiden frestande att citera. Hör här (på europeisk hemmaplan): ”Förmiddag och värmen stiger. Kör in i Jena, nämnd i urkunder 1182, universitet från 1558, och här studerade och verkade Friedrich Hegel, Johann Gottlieb Fichte, Novalis, Friedrich Schlegel och Friedrich Schiller, stad tidigt känd för optik, finmekanik, specialglas, trä och papper.”

Och det här. Förf går till sitt arbetsrum med en flaska namnad Wilthener som han köpt i Schwerin. Etiketten är fantastisk, skriver Charpentier. Man ser en liten gumma samla in bergsörter och hon går med käpp och med kont på ryggen. På flaskans sida läser han att ”gumman hette Amalie Dietrich - - - hon varit verksam som botaniker och även förtagit en tio år lång forskningsresa till Australien - - - varifrån hon skickade hem växter, insekter och smådjur. Samt åtta aboriginskelett, två kranier och en människohud, vilket gav henne öknamnet ”Dödens svarta ängel”. Medan hon själv gav namn åt en alg, en geting, en mossa och den köttätande växten ”Soldagg”.

”Passerar det skyltade avtaget till Güstrow, sedan 2006 Barlachstadt Güstrow efter skulptören Ernst Barlach…” Här har vi en gemensam historia. Under göteborgstiden fann jag ofta min tillflykt till det ABF-bibliotek som inte låg så långt från vår bostad. Bibliotekarien var en flyktad tysk som lämnade sitt land när Hitler tog kommandot. Hur som helst – där fann jag en genombildad person som visste det mesta om litteratur och konst. Särskilt varmt talade han om skulptören Barlach, faktiskt så varmt att jag själv fann de bilder som uppvisades i en bok, trots sin slutenhet, ge en nästan kosmisk vision av människans ursprungliga storhet, minus diktatorerna.

På 115 sidor får C-J Charpentier in mer historia och mer vetskap än vilken annan 500-sidig volym som helst och i vilket ämne som helst. Mullah Omar är en historia helt för sig själv.

Omslaget är en utmaning gentemot all anständig bokutstyrsel. Ungefär som Konsums kopp, fat, bricka. Men jag gillar det. Skarpt.

HH

Levande ord i sträng haiku

Nils Guttorp
Haiku från Fågeltofta

Att få in en hel tankevärd i tre korta rader är skickligt. Måste dessa tre rader också följa det stränga mönstret 5+7+5 stavelser, är det en bedrift. Detta är en av många varianter av den japanska diktformen haiku, och en som utvecklade detta till ädel konst var Nils Guttorp (1920-2013), konstnär och musiker.

Nils växte upp i Lund och utbildade sig till organist och kantor. Under 40- och 50-talet ägnade han sig åt måleri och ställde ut sina verk. Han tjänstgjorde sedan som kantor, bland annat i Södra Mellby-Vitaby pastorat (jodå, jag var med i hans kyrkokör!), innan han som pensionär tillsammans med hustrun Inga köpte Fågeltofta gamla skola. Där trivdes han förträffligt och det var där som haikudikterna tog form. Hans plan var att samla dem i en bok. I Fågeltofta byggde han också en spinett och ett klavikord! En sann polyhistor, enligt vännen Ulf Gertz.

När Nils avled i våras efterlämnade han hundratals haikudikter i vitt skilda ämnen som hans dotter Anna nu har samlat i en bok. Många är finurliga, vitsiga och skarpa, andra är tankeväckande och eleganta, ibland gripande. Ämnena omfattar det mesta som ryms i ett människoliv.

Den innehållsrika boken illustreras bland annat med Nisses målningar. Och visst ser det ut som ett sammanträffande att huset i Fågeltofta, som var så fullt av skapande, nu har blivit antikvariat!

ILH

Fotnot: polyhistor = månglärd person

Om musik:
”Barockmusiken
Busar i repriserna.
Det här till stilen.”

Om författare:
”Som Oscar Wilde sa:
Värst med ålderdomen är
att du är ung.”

Om datorer:
”Människan kan mer.
Datorn kan bara göra
sånt som är möjligt.”

En resa ur barnperspektiv

Tomas Löfström
Lilla Lis långa resa (Bokförlaget Ganesha)

Tomas Löfström är en författare som bland annat gjort sig känd för reseböcker. I sin senaste bok Den siste resenären berättade han om en annan reseskribent, Torgny Sommelius. I år har han gett ut sin första barn- och ungdomsbok, och även den handlar om en resa. Huvudpersonen är Lilla Li, som genom en märklig slump hamnar på ett flygplan tillsammans med storasyster, älsklingsnallen, familjens katt samt systerns vän. Planet lyfter och styr mot Afrika innan fripassagerarna hinner ta sig ut. Snabbt blir detta något helt annat än ett okynnesåkande.

De tre barnen hamnar bokstavligen i sitt livs äventyr och får under många veckor utstå svåra strapatser. De stöter på farliga djur och möter människor från främmande kulturer. Vänskap och syskonkärlek sätts på svåra prov, och det är inte alltid lätt att vara modig när räddningen känns avlägsen.

Mot slutet blir man orolig för att den här hisnande historien ska sluta som många andra barnböcker med att huvudpersonen vaknar och finner att allt var en dröm. Men nej, det händer inte här – detta är på riktigt!

ILH

Östersjökost, midjemått och frånvaro av sjukdom

Österlen Akademien
Skönhet och hälsa öster om leden

Ack, alla dessa lärda kvinnor och män som har en koppling till Österlen! De bidrar till den känsla av rikedom som infinner sig när man ser det sköna landskapet, följer alla skapande människor, tar del av den rika historien och smakar på det goda och välsmakande som kommer ur myllan eller ur havet eller från landskapets djurvärld.

Några av dessa lärda har samlats i vad de kallar ÖsterlenAkademien. Nyligen kom deras andra bok, där var och en lämnar ett bidrag: Skönhet och hälsa öster om leden. Den är rikt illustrerad, inte minst med konstverk. Många av de senare är signerade Karin Sverenius Holm.

Ingvar Holm, Charlotte Erlanson-Albertsson, Ola Ohlsson, Anders Gustafsson, Bengt Jeppsson, Cecilia Kjelldén, Per Ingvar de la Motte, Hans Kristenson, Anders Bárány, Per-Anders Mårdh, Kimmo Rumpunen, Bertil Fredlund, Dag Lundberg, Nils Tryding, Mona Landin-Olsson, Barbro Strömberg och Sven-Ingmar Andersson – alla med akademiska titlar men också begåvade när det gäller skrivande. Detta är ingen bok som man läser rakt av, så att säga. Varje essä är fylld av vetande och klokskap och många gånger svindlande perspektiv. För vad är egentligen hälsa? Hans Kristenson skriver i epilogen: ”Hälsa kan vara frihet från sjukdom eller tillfrisknande efter sjukdom, välbefinnande både fysiskt och psykiskt, och hälsan kan tiga still.”

Riktigt givande är det att läsa vad Charlotte Erlanson-Albertsson skriver om den smala midjan. Där fick jag lära mig ett och annat… men så är skribenten också professor i aptitkontroll i Lund. Roligt är även att läsa vad Ola Ohlsson skriver om en rad namnkunniga läkare i Simrishamn med omnejd. Riktigt utmanande blir Bengt Jeppssons essä ”Östersjökost – en utmanare till Medelhavsdieten!?”

Arkeologi, nutidshistoria, fruktodling, skolhistoria, segelfart, affischer av Juan Miró, renässansmusik – det är bara några av infallsvinklarna i den här riktigt fullmatade (!) och läsvärda boken. Men vad har de ämnena med hälsa att göra? Jo, allt!

När jag lägger igen boken vet jag mer om hälsa och skönhet än förut, och jag vet också att den finns just här – öster om resten av Skåne.

ILH

Två debutanter i skapande miljö

Mari Åberg, Stefan Åberg
Och kvar stod en röd resväska resp. Vid fyrtio börjar livet
(Andra rum förlag)

Brösarps backar… det måste vara en perfekt miljö för den som vill dra sig undan från storstadens larm och skriva en bok. Har man dessutom vid sin sida ytterligare en person som ägnar sig åt samma sak, då förstår man att kreativiteten flödar.

Mari och Stefan Åberg har gjort just detta. De två bor i Malmö och arbetar med saker som ligger långt från litterärt skapande, men när de befinner sig i sommarhuset i Brösarp, låter de skrivandet få fritt utlopp. För ett tag sedan debuterade de men varsin roman, båda utgivna på Andra rum Förlag. Låter namnet bekant? Skriv ihop de två första orden, så uppfattar du ordvitsen - Andrarum ligger ju i närheten! Paret Åberg startade helt enkelt ett eget förlag för att ge ut sina böcker, och det var på det sättet vi stötte ihop med dem på Bokmässan i Göteborg.

Maris roman har verklighetsbakgrund. Huvudpersonen Hanna växer upp i Göteborg, och vi träffar henne 1933. Sedan följer vi henne när hon som tonåring tvingas lämna sitt hem och tar sig till Stockholm, där hon hamnar i restaurangvärlden. Boken är tänkt som första delen i en längre utgivning.

Stefan berättar i sin debutroman om Pontus, en man mitt i livet, kanske mitt i en fyrtioårskris. Miljön är Malmö på 1990-talet. Pontus har gått igenom en skilsmässa och livet som singel är väl både på gott och ont.

Paret Åberg inspirerar varandras skrivande och hjälps åt med råd och feedback, och den fina miljön runt Brösarp ger förstås extra inspiration.

ILH

Baddare och andra

Olle Mårtensson
Boken om Borrby (Star in Oval förlag)

Han kan sitt Borrby, arkitekten Olle Mårtensson, som nu har skrivit och sammanställt Boken om Borrby. Den är fylld av bilder och berättelser – och framförallt av människor. Här möter vi dem igen: lärare och präster, idrottsprofiler, vanligt folk och politiker. Theodor Tufvesson har sin givna plats, liksom fotografen Carl Fredrik Olsson. Stort och smått som timat i detta genuina österlensamhälle får nytt liv på sidorna.

I förordet riktar Olle ett särskilt tack till sin lärare i Sandby skola, Greta Andersoon, som väckte hans intresse för historia, hembygdskunskap, teckning och berättande: ”Tack Greta! Du var ett exempel på en folkskollärare av bästa sorten.”

Boken finns att köpa bland annat i Bokhuset i Borrby.

ILH

Minnen som smärtar

Susanna Alakoski
Oktober i Fattigsverige (Bonniers 2012).

Det har väl inte undgått någon att Ystad spelar en viktig roll i Susanna Alakoskis författarskap. Staden bildar bakgrund till hennes kritikerrosade roman Svinalängorna, som fick Augustpriset 2006 – även om viktiga scener i filmen som bygger på boken togs i Simrishamn!

Förra hösten grep författaren sig an ett projekt som kom att riva upp svåra minnen från en utsatt barndom. En hel månad skrev hon dagbok om svårigheten att formulera en självbiografi. Hon har högar med journalanteckningar från socialtjänsten och läser uppgifter som sjunkit i glömska sedan barndomen. Den 31 oktober 2011 sätter hon punkt i manuskriptet som blir Oktober i Fattigsverige (Bonniers). Dag för dag berättar hon om perioder i skrivarlyan i Ystad, om livet med man och barn hemma i huvudstadens närhet, om resor och uppläsningar. Allt inom en månad.

Boken ger genom minnesbilder och anteckningar en skarp bild av flickan Susanna, den duktiga och livsdugliga, som tar sig ur sin situation, studerar och utbildar sig till socionom och så småningom blir framgångsrik författare. Ibland gör texten ont: ”När jag var som ensammast som barn, som olyckligast, gick jag till en spegel och grät. Det var skönt att se någon.”

När Susanna Alakoski citerar sig själv blir bilden väldigt tydlig: ”Att leva i fattigdom är att sakna gardiner till sovrummet.” Hon beskriver också utanförskapet som invandrare från Finland. Här är det Susanna själv som talar – inte romanförfattaren.

”Jag vill så gärna berätta, men hur jag än skriver får jag inte fram det jag vill ha sagt. Ord står mot ord, också inom mig själv. Klara blixtar som far genom hjärnan.” Hon är fullt på det klara med att det är medelklassen som kommer att läsa boken. Hur ska medelklassen tolka den?

En fråga tränger sig på: var även detta en verklighet i 70-talets Ystad, i den idylliska småstaden? Jag bodde vid den tiden en bit utanför stan, och jag måste skamsen erkänna att jag inte visste.

ILH

Det är inte på riktigt …

Karin Brunk Holmqvist
Surt sa räven om rabarberna (Kabusa Böcker)

Det är konstigt med människorna i Karin Brunk Holmqvists senaste roman, Surt sa räven om rabarberna (Kabusa Böcker) – man tycker sig ha träffat dem förr, eller åtminstone sett dem. På gatan i Simrishamn, på Ica eller Coop, på torget i Tomelilla, på kalas i ett medborgarhus i något litet samhälle på Österlen. Deras värld är varm och trygg, men ibland lurar dramatiken och äventyret bakom buskarna. Precis som det är i verkliga livet.

Den här gången har författaren förlagt romanens handling till en koloniförening i Simrishamn. Två rekorderliga och tryggt gifta äldre par är huvudpersoner. Runt dem rör sig övriga ”kolonister” och historien trasslar till sig mer och mer. Problem med mördarsniglar är en bagatell mot allt annat märkligt som inträffar.

Karin Brunk Holmqvist har skrivit en varm berättelse om äkta österleningar och deras värld. Kanske skulle de här människorna lika gärna ha kunnat leva någon annanstans i landet… eller kanske inte?

Författaren försäkrar i inledningen att alla personer är uppdiktade – de är hennes ”egna fantasier” - men kan man vara säker på det? Troligt är det i alla fall att kön till de små kolonilotterna blir ännu längre efter detta.

Boken har, liksom författarens tidigare böcker, fått ett kongenialt omslag av Tintin Blackwell. Dessutom finns den redan som ljudbok från Storyside, inläst av Anna Maria Käll.

ILH

Att fånga en gestalt

C J Charpentier
Anteckningar kring Alfred Döblins adresser (Läs En Bok 2012).

Den nya boken från C J Charpentier (Järrestad) kunde inte komma lägligare. Den handlar om Alfred Döblin, hans liv och adresser i Berlin och det forna Stettin. Nyligen var jag i Berlin, och när jag kom hem låg allt som ett flimmer av gator, byggnader, platser och historia i mitt huvud. Märkligt nog ger mig boken Widebum Widebum (Förlag: Läs En Bok) med undertiteln Anteckningar kring Alfred Döblins adresser samma känsla.

Alfred Döblin (1878-1957) skrev boken Berlin Alexanderplatz om Franz Biberkopf, en bok som så bländande förmedlades via filmen med samma namn. Charpentier beskriver dagens Stettin, där Döblin föddes och som nu är polskt: ”Tung trafik, och det är trafik som dånar, långtradare och bussar, gatan skakar nästan; blott spårvagnarna förmedlar någon sorts drag av mänsklighet. Gula rogivande maskar över asfalten.”

Hans sätt att skriva ger hela tiden en känsla av fart och rörelse. En frusen punkt hittar jag i kapitlet Bortre östern: ”Stettiner Bahnhof, jag står på det som en gång hette Stettiner Bahnhof, och det var här Sophie Döblin och de fem barnen steg av tåget mitt i natten på sensommaren 1888.”

Det är en fenomenalt gestaltad bok, jag blir hela tiden berörd. En randanmärkning: Alfred Döblin hade en vän från ungdomsåren som hette Kurt Tucholsky. Denne hade faktiskt en fot på Österlen. Mest känd är han för boken Gripsholms slott/Schloss Gripsholm.

HH

Att baka sitt eget bröd

Jan Hedh
Jan Hedhs Bästa – Från surdegar till sockerkakor och Tårtor (Norstedts)

Jan Hedh har kommit med flera böcker i ämnet. Inte bara bröd till maten, utan även om sådana där godsaker som vi gärna vill ha till kaffet eller som efterrätt, gottegrisar som vi ju alla är.

Hans senaste är en kortare upplaga av den stora boken om bröd och som jag själv har i receptförrådet. Kort och gott heter den här Jan Hedhs bästa.  Med tillägget Från surdegar till sockerkakor. Författarens noggrannhet i bakandet har givit fantastiska resultat. I Simrishamn köpte jag en gång ett av hans surdegsbröd som jag inte kan beskriva på annat sätt än – himmelskt. Vi åt det till sista smulan!

Men själv har jag faktiskt inte lyckats så bra, trots idoga insatser och allt vägt på våg. Jag försökte mig på det förföriskt fotograferade Restaurangakademiens bröd som uppvisar stora, härliga blåsor. Vi införskaffade mjölet Manitoba Cream, satte deg och fann den synnerligen lös. Den verkade ju nästan rinnande! I med mer mjöl, för här kanske det rörde sig om feltryck. Men en kontroll i stora boken om samma recept visade att det faktiskt skulle vara så här. Tja, inte blev det som på bilden inte.

Så jag gick över till mitt eget klassiska recept med de norrlandsbröd som aldrig slår fel, mjukkakan kallad och som gräddas behändigt i en stekpanna. Lätt att frysa, lätt att ta ut och snurra i mikron, lätt att rulla ihop med vad man vill ha som fyllning.

Kanske man ska gå en kurs hos Jan Hedh?

Nästa bok av samme man heter kort och gott ”Tårtor” (jag kom genast att tänka på den geniala svartvita TV-serien Tårtan om några ilandflutna sjömän som startade ett bageri i Kungl huvudstaden – alla älskade vi den, särskilt när den värste av allihop pruttade mjöl). Men alltnog, det här en fullkomligt bedövande och stor bok som nästan ger svindel, framförallt genom Charlotte Gawells förföriska fotografier. En vackert formsatt bok, beröm till Magdalena och Magnus Günther, BIGG.

Vad sägs om en ”Fraisier”? Hör här: ”Denna klassiska franska vackra tårta är inte bara vacker att skåda, den är god också. Den krämiga mousselinekrämen och de saftiga pistaschbottnarna passar väldigt bra tillsammans. En av de bästa jag smakat var på Ritz Hotel i Paris på Place De Vendome, på deras afternoon tea med harpmusik i bakgrunden.”

Man kan, enligt Jan Hedh även besöka Hemingwaybaren  ”på nedre plan om du ändå är på Ritz, eller bjud din käresta på en Karen Blixen i baren, serverad med en orkidé på glaskanten.”

Som ni ser varvar författaren alltsammans med en verklig symfoni av smak- och platsintryck. Men Ritz och Blixen? Jag tänkte ju förstås på hennes Sorgens åker och nog har jag kommit långt bort nu.

Hur som helst - Jan Hedh är fenomenal, en konstnär på alla plan!

Före revolutionen

Ivan Turgenjev
En jägares dagbok (Bokförlaget Murbräckan 2011)

Det var den amerikanske författaren (och Nobelpristagaren) Hemingway som var så förtjust i Ivan Turgenjevs En jägares dagbok. Och med sin naturnärhet och omedelbarhet förstår vem som helst – och man behöver inte vara jägare – att hela boken är självupplevd. Det är alltså inte svårt att tycka om den.

Men Turgenjev hade även andra sidor. I händerna har jag fått Kjell Johanssons nyöversättning av den bok som tidigare hette Jungfrulig mark eller Oplöjd mark. Jag finner en riktigare titel i Sylwan och Bings Europas litteraturhistoria där boken heter Obruten mark. Och det är precis den titeln Kjell Johansson har givit sin nyöversättning.

Varför obruten mark och inte oplöjd? Ja, trots betydelseförskjutningen är för mig fortfarande  oplöjd mark någonting som ligger i träda. Obruten mark är en mark som helt enkelt inte har brukats.

Detta är faktiskt betydelsefullt med tanke på verkets angelägenhet. Nämner man två stora ryska författarnamn blir det Dostojevskij och Tolstoj. Turgenjev saknade intresse för religiösa frågor som de två andra stora. Istället kan man säga att han blev representant för den sociala sidan av en kommande reformrörelse i sitt hemland. Han fann sitt Ryssland efterblivet och ville att landet skulle få mer impulser västerifrån. Men hans lösning var inte revolution, mystisk nationalism eller andlig förnyelse utan en metodisk uppbyggnad med kunskap i botten nu i boken representerad av den positive hjälten Solomin. En helt ny personlighet som skulle befria Ryssland från sin efterblivenhet.

Boken är full av diskussioner om framsteg, litteratur, ett estetiskt liv, emancipation, skönhet, patriotiska principer och är samtidigt en kärlekshistoria. Kjell Johansson beskriver klart verkets bakgrund i sitt förord (handlingen utspelar sig runt 1868): ”Livegenskapen hade upphört sju år tidigare, arbetarna och bönderna måste vinnas för socialismens idéer och de revolutioner, som till slut skulle störta tsardömet. Och visst var det ofta lågadelns svärmiska ungdomar som tog sig an saken, trots att man så lite kände till det arbetande folkets villkor. Tafatt försökte man förvandla sig till ”vanliga” människor – tala som de, klä sig som de, bli som de…”

Turgenjevs roman väckte på sin tid stor uppståndelse då ord som socialism, kommunism, proletärer och kapitalister kom in i språket. En ny tid verkade randas.

Redan i bokens början börjar jag se det ryska som är så välbekant från Dostojevskij och Tolstoj. Man ramlar direkt in i en mängd namn som så småningom utkristalliserar sig till individer, var och med sitt eget öde, t ex Nezjdanov, en av huvudfigurerna som senare dör. En annan, Paklin, minns honom så här i ett samtal på slutet av romanen: ”- Han var en underbar människa! Men han kunde inte rätta in sig i ledet! Han var lika mycket revolutionär som jag! Vet ni vad han egentligen var?  En realismens romantiker! Förstår ni vad jag menar?”

Turgenjev såg, som många andra, vad som felades i hans land och i Obruten mark vill han beskriva en positiv fortsättning men som rymmer tragiska följder. Själv kom han så småningom, genom en kärlekshistoria, till Paris och han vistades dessutom i Berlin och London. Turgenjev, som dog i Paris 1883, var född 1818. Han hade stora framgångar med sitt skrivande. En sida av honom kan man finna i romanen Fäder och söner, 1862 som fick ett sådant genomslag i England: ”En nihilist är en man som inte böjer sig för alla myndigheter, som inte tar någon princip på förtroende, oavsett i vilket avseende denna princip är omringad.”

För att få en jämförande bild av vad Turgenjev menar, och det gäller inte bara Ryssland, utan kanske Europa i sin helhet vid denna tid, skulle jag vilja lyfta fram Anatole Frances novell om den utsatte Crainquebilles öde där den högre makten utstakar livet med hjälp av sina paragrafer och besitter samma makt i sin oförsonlighet via orden och där den enskilda människan bara är en utväxt utan giltighet. Crainquebille, i sin mänskliga nedgång till ingenting, finner till sist fängelset likt en skimrande välsignelse och gör därför ett sista desperat försök att få återvända till sin cell. Han utmanar en konstapel på gatan för att bli inlogerad, men den här gången avvisas han. Det är nästan en chaplinsk gestalt som avlägsnar sig: ”Och med sänkt huvud och hängande armar försvann Crainquebille in i regnet och mörkret.”

Utan att kunna en rad ryska slås jag ändå av Kjell Johanssons vackra behandling av vårt eget språk. Det finns en fin rytm i verket som jag tror ligger nära originalet. Min enda invändning är ordet papper i bestämd form som här skrivs ”pappret”, ett stockholmssyndrom som jag brukar kalla det. Varför ta bort en vokal, när hela vårt språks skönhet  och sångbarhet vilar på vokalerna?

Och som alltid uppvisar verket sin betydelse i bokens vackra bindning, någonting som verkar vara förlaget Murbräckans signum. Håkan Blomkvists akryl ”Berget” på omslaget kändes, efter genomläsningen, som det enda verkligt rätta.

Henri Högberg

Polyamori och ruccolasallad

Liv Strömquist
Liv Strömquists ABC Ja till Liv! (Galago 2011)

Med sin etsande penna och sin insikt i tillvaron drabbar oss – på ett förrädiskt enkelt sätt – Liv Strömquist oss med en bild på världen omkring oss. Vem trodde att en vuxen läsare skulle sitta absorberad av teckningar som kanske inte direkt avbildar personerna det gäller, men genom sin intensitet blottlägger tillvaron på ett både underhållande och, faktiskt, giftigt sätt?

Jag håller inte med om allt, men det som finns kvar är ändå en tagg i verklighetsbilden. Rubriken är ett lån från Tröttsamma typer i en serie på tolv ”tillstånd” som vi lätt finner i våra samhällen. Här är underrubriken Medelklassiga miljöpartister där piskan går. Så här: ”De medelklassiga miljöpartisterna säger (bild av en kvinna som argumenterar): ”Jag tycker det känns väldigt förlegat att tala om klass! Istället vill jag prata om följande ämnen: sänkta arbetsgivaravgifter, timjan, dill, ytlig genuspolitik, småföretagande, polyamori och ruccolasallad!”

Jag vet inte om ruccolasallad fortfarande är en gångbar ingrediens i allt matlagande som förekommer i radio och TV. Salladen är ingen nyhet, den har funnits och odlats i Sverige sedan 1300-talet under namnet senapskål. Förmodligen låter ruccola finare i kockars munnar.

Men genomgående kastar Liv Strömquist ljus över föreställningar och händelser som ger läsaren/tittaren tankar. Nästan varje sida ger en aha-upplevelse. Ofta kommer det sarkastiska fram, som t ex Jippi!! En dag på ZOO!! där kända kungliga personager pussar och kramar diverse djur med tecknarens små infernaliska kommentarer som ”Gos, gos” och ”Puss, puss!!”. Man riktigt ser framför sig veckotidningarnas kungabilagor…

Det ges motvikt. Under rubriken Y-Ylva. (nej, det handlar inte bara om Ylva!! Det handlar om alla er sossar som är så här: ”SOCIALDEMOKRATEN SOM ÄR SOM STELNAD SÅS.” I all sin enkelhet en beskrivning av dagens dilemma för ett parti som en gång i tiden kallades ”det statsbärande”. Så brukar det bara heta i diktaturer österut.

På en punkt vill jag säga emot. Liv Strömquist talar om Tage-talibaner, alltså vi som alltid kommer att hålla av Tage Danielsson för hans makalösa kunskaper och hur han kunde, precis som LS, vrida på företeelser och hålla fram en skrattspegel. Nu använder hon ordet för ett avstamp i den tidens politiska hållning. Men nog skulle LS kunna göra en fortsättning på TD:s oerhört roliga lilla novell som handlar om två Carlar, Carl Lidbom och Karl Persson, två på sin tid mycket publika personer, den sistnämnde som högt uppsatt polischef. TD gör om dem till feminina figurer, två väninnor, just utsläppta från flickskolan och på flickors vis går de fnittrande och tramsande storstadsgatan fram i solskenet.

Eller ännu bättre – TD har i en annan omvänd genussituation berättat om varför ett stort slag inte blev av. Napoleon hade mens!

Hur som helst, Liv Strömquist är en infernalisk och skicklig uttolkare av samtiden. Redan omslaget till boken är ett konstverk i sig.

Resans slut

Tomas Löfström
Den siste resenären (Carlssons Bokförlag 2012)

Tomas Löfströms bok Den siste resenären handlar inte bara om en människas livsväg, utan även om hans försök att reproducera sig själv, hans färder och hans olyckliga slut. Boken beskriver Torgny Sommelius’ liv.

Författaren lyckas på nästan sexhundra sidor beskriva en mans livsöde, hans komplikationer och efteråt, efter genomläsningen, sitter jag nästan bedövad av Torgny Sommelius’ liv och verksamhet. Låt mig säga det i klarspråk; det är en fenomenalt gestaltad skrift där olika personager får sina roller beskrivna. Bakom den ligger en forskning som nästan ter sig drömlikt exakt och kronologisk. 

När jag vid slutet av 1950-talet kom till Helsingborgs Dagblad, den tidning som Torgny Sommelius var dömd att ärva efter fadern Ove - jag skriver dömd, ty det rådde inget tvivel om vad sonen egentligen ville - kom jag snart underfund med spänningen, egendomligheterna på redaktionen. Den liknade ingenting annat där jag arbetat. Ska jag beteckna den tiden så var den ett slags hysch-hysch. Och vad var hysch-hysch? Jag hade i sedvanlig ordning gått in i arkivet för att läsa in mig på tidningens historia. Egendomligt nog fann jag inga lägg som rörde vissa delar av 1930-talet. Hur kunde det komma sig? Jag frågade, men fick inga rimliga svar. Det var först senare som det stod klart för mig, att Ove Sommelius hade haft en viss kantring åt det nazistiska hållet. Tydligen sopades spåren igen, för senare hörde jag ingenting alls om detta.

Det var alldeles uppenbart att Torgny, ätteläggen, inte alls ville ta över tidningen efter fadern. Han ville ut, han ville resa, han ville se någonting annat. Själv minns jag en episod när Torgny visade mig en mycket vacker bild av en leende kvinna. Fotot var taget någonstans i Sydostasien, riktigt var vet jag inte, men jag har kvar bilden. Jag sa spontant: ”Men vilken fin bild. Så vacker hon är!” Torgny log snett, gick in på sitt rum men kom strax tillbaka och gav mig bilden med de korta orden: ”Du tyckte om den. Du får den.”

Torgny var fem år äldre än jag. Ändå kunde han i en randanmärkning vid ett samtal säga att han skulle vilja vara i min ålder. Jag förstod inte vad han menade – han som hade alla medel och kunde resa precis åt vilket håll han ville och de där få åren borde väl inte ha någon betydelse. Om det inte handlade om någonting annat. Tomas Löfström lyfter fram även detta.

Förutsättningen för Torgnys resor var att han levererade hem artiklar. 1953 befinner han sig i Trieste, James Joyces stad, som just blivit italiensk: ”Jag tänkte på snön därhemma, frostångorna över Öresund. Det var ganska underbart, sadistiskt underbart. Men solen såg jag inte. Det var hämnden. Regnsmattret i markiserna, men il sole, il gran sole, no signor niente! - - - Jag ville se solen. Jag ville fara till Jugoslavien. Till palmerna i det dalmatiska Dubrovnik.”

Tomas Löfströms nästan överrika bok beskriver en tid, en människa och hans omgivning på ett sätt som återskapar tiden. Torgnys märkliga dubbelhet lyser igenom och här finns allt det som vi i omgivningen anade, men inte kunde sätta fingret på. Fågel eller fisk? som det skrivs i ett brev.  En kollegas brev från 1958 bränner till, där brevskrivaren hårt och naket kritiserar honom för att sakna medlidande: ”Betrakta mig efter detta som en f d anställd på HD, betrakta mig som du betraktar alla andra på redaktionen som du säger eller betrakta mig fortfarande som en vän.”

Man drabbades helt enkelt av HD, jag var själv en av dem. But lo and behold! Bo Järborg som var chefredaktör för Handelstidningen i Göteborg ringde mig och ville ha över mig som nattredaktör på en av de finaste tidningar jag då kunde tänka mig. Av en rad olika orsaker blev det inte så. Men erbjudandet står kvar som ett av mitt livs finaste utmärkelser.

Döden kom kanske som en befrielse för Torgny Sommelius. Han hade lärt sig flyga, hade certifikat. Men vid en landning i början av januari 1963 i Port of Spain slår planet runt och passageraren, skådespelaren Erik Strandmark, och piloten omkommer. Strandmarks hustru berättar: ”På vägen till flygplatsen, i bilen, då säger Torgny till Erik: ´Hör du, om det blir en olycka och om du omkommer, då tar jag hand om din familj, får jag göra det?´”

Det finns en dubbelhet i slutet. Taxichauffören som kör Strandmarks hustru hem sa att Erik hade sagt till dem som tog ur honom ur planet att ”There´s another man inside”´.

Naturligtvis kan man se meningen som en räddande gest. Själv ser jag den som en beskrivning av Torgny Sommelius’ många ansikten.

 Henri Högberg

Vår egen historia

Dick Harrison/Mikael Gustafsson
Upplev Sveriges historia (Bonnier Fakta 2011)

Det första jag slog upp i Dick Harrisons magnifika Upplev Sveriges historia med underrubriken En guide till historiska upplevelser i hela landet var berättelsen om Sparlösastenen. Den är lika märklig som Rökstenen, berättar författaren. Om den senare är en fascinerande storhet i Östergötland, finns den förra i Västergötland. ”Innehållet i text och bild är ännu gåtfullare än i fallet med Rökstenen  - - - Vi vet inte i vilken ordning sidorna ska läsas och bildernas relation till texten lär förbli omtvistad bland historiker, arkeologer och runologer inom överskådlig tid”, citerar jag ur texten. Och namnen sätter givetvis fantasin i rörelse: Gisle, Gunnar, Erik, Öjuls och Alrik… Är Gisle och Giste samma person? I boken om sevärdheter i Skaraborg skriver man om samma sten. Men här har texten tolkats  så: Giste gjorde detta minnesmärke efter Gunnar sin bror”.

Naturligt nog blir Skåne först. Och här finner jag en egendomlighet. Skulle skeppssättningen Ale stenar har rests över en tidigare gravplats? De systematiska undersökningar som gjordes av marken vid Ale stenar uppvisade rester av träkol, brända människoben och bränd mat från tiden runt 600 e Kr. Och så sent som ungefär 900 e Kr ”förekom uppenbarligen någon sorts ritualer med eld inom skeppssättningens ramar.” Men observera ordet ”vid Ale stenar”. 

Mer undersökningar är på gång. Ale stenar rymmer så mycket spekulation, gissningar och tankar att historien knappast är utagerad än.

Kiviksgraven är en annan sevärdhet. Nya rön har kommit till och Harrison tillfogar: ”Flera generationer av döda bronsåldersynglingar har gravlagts i Kivik”. Tidigare i höstas hade vi ju besök av en annan expert i Kivik som under ett fascinerande föredrag kunde berätta mer om graven, förutom de gissningsvisa lämningar som finns vid parkeringsplatsen nära idrottsplatsen.

Genom yttre släktskap blev Västergötland ”mitt” landskap, lika mycket som Östergötland genom min mormors dop i Risinge gamla kyrka. Har man en gång i livet stått framför Husaby kyrka glömmer man inte de två märkliga tornen från 1100-talet. Och sen källan intill, Sankt Sigfrids källa, där Olof Skötkonung enligt traditionen blev döpt. Sverige har varit och är alltjämt ett kristet land.

Det är lätt att fortsätta Ångermanland, Västerbotten, men hela den rikedom som rymmer vårt land av historia och lämningar av tidigare generationer. Dick Harrison lyfter fram segment som kanske för senare generationer inte blivit berättade, men som hos tidigare generationer är och förblir levande.

Har man en gång i livet varit inne i Storkyrkan i Stockholm och beskådat Sankt Göran och draken glömmer man inte den sällsynt levande bilden av prinsessan. Hennes ansikte står i ett förklarat ljus.

Författaren har haft med sig en fantastisk fotograf – Mikael Gustafsson. Slå bara upp dubbelsidan med titeln Östergötland och se bilden från Ellen Keys villa. Fotografens bildsinne paras med en lika djup insikt i ämnet som textskrivarens. Men förlaget har gjort denne eminente fotograf en otjänst med publiceringen av bilden på Sigurdsristningen på sidorna 192-193. Jag har själv stått vid den och fotograferat den. Det är bara att invänta rätt ljus så kommer bildens rika innehåll fram. Mikael Gustafsson har förstått mäktigheten genom att placera sig i rätt vinkel. Men det släpljus han kunde fått om han inväntat rätt timme är helt försvunnet. Faktiskt är det inte mycket man ser av linjerna.

Vad Dick Harrison förmedlar med sin bok är insikten om att vi har en lång och spännande historia. Att vårt land rymmer epoker som borde få vilken kräsen resenär som helst att omedelbart packa väskan och med boken uppslagen ge sig ut på äventyr. I ett land som, om man är inbyggare, inte kräver växling till annan valuta och språket förståeligt utan turistparlörer.

Vivat Suecia!

Henri Högberg

Dunkelt skrivet, dunkelt tänkt?

Siv Strömquist
Vart är vart på väg?

Orden kom av sig själv efter en rubrik – utan fortsättning, men man anar den – i en stor dagstidning: ”Om det är uppenbart att principerna minskar läsbarheten – bryt mot dem!” Men är det inte precis denna tanke man hela tiden möter i tidningar, på nätet, i bloggar o s v? Till yttermera visso hittar man samma tankegångar i det alltid fängslande radioprogrammet Språket, som naturligtvis på nätsvenska kallas Spraket. För att inte tala om det lika intressanta programmet Släktband som på nätet heter  - faktiskt – Slaktband.

Enligt statuterna skall Svenska Akademien utöva en språkvårdande verksamhet. SAOL är den skrift som hänvisas till, och ursprunget säger så här bl a: ”(SAOL) ger praktisk vägledning om det svenska riksspråkets stavning, uttal, böjningsformer m m.” Och vad möter man då i ett program som Språket? Där hänvisas hela tiden till SAOL:s mätning av ords frekvenser, inte ordets egentliga betydelse. Behövs akademien längre?

Mina funderingar kom efter en genomläsning av Siv Strömquists verkligt intressanta bok Vart är vart på väg? Och andra språkfrågor i tiden.  Jag kom direkt in på ”Förkortningar med eller utan punkt?” och som ni ser använder jag själv förkortningar utan punkt. Men man kan även, för tydlighets skull skriva t ex eller m m  så här om ni tycker det blir tydligare, alltså: t.ex. och m.m. Jag är uppvuxen med punktåtskillnad men märker att jag med åren mer och mer slopat punkterna. Själv tycker jag det blir tydligt nog med blanksteg. Men vad tycker andra läsare?

Betydelseskillnaderna i orden verkar vara det stora problemet vilket förf tar upp redan i bokens titel. Var är naturligtvis ordet för befintlighet och vart är något som är riktningsangivande. För mig är detta alldeles tydligt. Men en glidning är redan på gång, inte bara i tal, utan även i skrift. Ett annat exempel som jag själv reagerar starkt på är ordet papper i bestämd form som skall skrivas papperet. Det uttalas i Kungl Hufvudstaden som pappret, utan första e:et. Och nu skrivs det på samma sätt! Jag tycker vansinnigt illa om det, låt mig få säga det. Uttala det hur som helst, men skriv det normerat! Och här glömmer man en viktig princip, en gång uttalad av min maestro, Frans G Bengtsson: ”det talade ordet är en sak och det skrivna ett annat”. Han menade detta i stavningshänseende och en normering av de stavade orden kom naturligtvis till för att det skrivna skulle bli tydligt vare sig man var boende i Korpilombolo eller Ystad.

Strömquist tar också upp ordet junta – ni vet i den betydelse det har i vårt land. Syjunta har man ju hört talas om. Det är riktigt att roten är latinsk och överförd till spanskan (varifrån vi hämtat det) blir det la junta i bestämd form med betydelsen möte, sammankomst. Det kan även tekniskt betyda packning eller fog.

Engelsmän tror att de uppfunnit sitt språk själv. Med det minimalaste latinska bagage hittar man lätt rötterna. Engelskan överflödar av latinska ord som gjorts om för att passa engelsmannens tunga. Blandar man det sen med plattyska så får man det engelska språket. Vårt eget språk har hela tiden fått impulser från andra länder, franskan och tyskan t ex. Jag hittade en lustig likhet redan  i det svenska ordet husmanskost som på tyska faktiskt heter hausmannskost!

Vårt militära språk har fått sådana otympligheter som briefing. Jag reagerar direkt. Om det nu inte handlar om samverkan med Nato räcker det med genomgång. Det ordet använde vi under efter våra militära övningar under min värnplikt.

Det  fina med Siv Strömquists bok är de tankar den väcker. Den är verkligen värd en läsning genom sin pregnans och sin tankeväckande information. Själv vill jag sluta med någonting som inte bara har med min generationstillhörighet att göra, utan fastmer hur ord kan ändra betydelse.

Den gamla psalmen ”Gläd dig du Kristi brud, och möt din Herre Gud”. Den har idag psalmnummer 104. Den sjöng vi i skolan och avsluten på varje vers är så här i mitt minne:

”Hosianna! Pris och ära, vår konung vi hembära.” Den svenska psalmkommissionen som tydligen försvinner i rök så fort den godkänt allting, har anammat den här varianten:

”Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.”

Jag ställer mig förstås frågan vem som skall få pris och ära – jag som sjunger? För att konungen är nära? I andanom ser jag alla i kyrkan slå sig på knäna och nästan utbrista i ett halleluja… Hembära är ett ord i vårt språk som alls inte är så gammalt att det är oförståeligt. Hastigt översatt finns det flera ord att välja mellan: skänka, erbjuda, offra, bringa, betyga, hemföra. Men varför inte behålla ordet från 1640-talet som dög fram till Wallins utsaga 1819? Året det dog bort ur svenskan skriver jag med en suck till sist här: 1973. Omskrivare Britt G Hallqvist.

Faktiskt vet jag inte hur hon tänkte. Men om ursprunget fått vara kvar hade man med en liten markering kunnat förklara ordet.

  Henri Högberg

Och hur var vädret?

Per Stenborg
Väderdagbok 2012 (Bonnier Fakta 2011)

Ibland har det i vårt antikvariat ramlat in, i en låda med böcker, små handskrivna berättelser om vädret under gången tid. Jag har ofta märkt att det rör sig om 1930- och 1940-talen. Och om det senare decenniet har jag ju själv livliga minnen. Kort sagt: mycket kalla vintrar under en lång ofärdstid. Men också varma somrar som kunde vara rätt så torra. Åtminstone i mina norröna hemtrakter.

Per Stenborg är en från TV känd meteorolog. Han är lång och tycks nå upp till Treriksröset under sina detaljerade förutsägelser. Nu har han kommit med boken Väderdagbok 2012, som förutom minnesfragment av gånget år även rymmer fina bilder. Redan omslaget av Ulf Westerman ger känslor och rakt igenom visar andra fotografier av L-G Nilsson hur mångskiftande vårt lands natur är.

Jag fastnade naturligtvis direkt – under oktober som är den månad i mitten när jag sitter och skriver det här – för den förfärande oktoberstormen 1967. ”Den svepte i över främst Skåne och Blekinge den 17-18 oktober och efterlämnade omkring 10 miljoner kubikmeter fälld skog. Det svenska rekordet för högst medelvind utanför fjällen härrör från denna storm, då Ölands södra grund noterade 40 m/s på kvällen den 17 oktober. Stormen svepte förbi sydligare än både septemberstormen 1969 och januaristormen 2005. Den missade därigenom de mer skogtäta områdena längre norrut i Götaland.”

Alla är vi intresserade av högsta temperatur respektive lägsta temperatur. Men det som får oss att minnas, det  är en kunnig meteorologs genomgång av vädren. Givetvis finns ”Gudrun” med, ni minns den där stormen 2005 i januari med enorma konsekvenser. 75 miljoner kubikmeter skog mejades ned, 400 000 människor blev strömlösa och ca 200 000 utan tillgång till telefon. Småland drabbades värst.

Det är naturligtvis de extrema vädren som får oss att minnas och prata om. Men den sida jag slog upp för oktober visade en fin teckning av malörtsambrosian som blommar sent, september och oktober är ingen ovanlighet. Jag har sett den i det ”gamla” arboretet vid Stenshuvuds nationalpark.

Bokens sidor visar upp sådana här vackra överraskningar – både fyrfota djur och fåglar, förutom naturbilderna. Varje sida tar upp veckans dagar med morgon, middag, kväll och där man förväntas fylla i temperaturer. Under detta några prickade rader där man kan fortsätta med egna intryck. Jag märker att det kliar i pennhanden, risken här är väl att man blir besatt av vädret.

Men här, runtom mig på Österlen, är det fortfarande gröna växtmassor, litet röda och gula löv, men den gångna vintern känns väldigt avlägsen…

Boken ger verkligen information. Dessutom är den vacker att bläddra i. En riktig prydnad även för vädernörden…

 HH

Till hantverkets ära

Ystadiana 2011
Hantverkare och företagare i Ystad 1847-2011

Utgivarna av Ystadiana, Ystads Fornminnesförening, har kommit med en rad fantastiska böcker under åren. Vi har skrivit t ex om fotografernas Ystad och förra året kom en historisk och slutlig exkursion över Köpingebros sockerfabrik. I år – större och mer genomgripande än tidigare – Hantverkare och företagare i Ystad 1847-2011.

Baksidan berättar vad den över 300-sidiga boken handlar om. ”Berättelsen startar 1847 då man precis avskaffat skråväsendet i Sverige och fri näringsfrihet kommit att råda”. Och mer: att det handlar om en ystadförening som funnits sedan det första årtalet men under olika namn – Ystads Handtverksfullmäktige, Fabriks- och Hantverksföreningen. Idag kort och gott Företagarna i Ystad.

Årets utgåva av Ystadiana slår nog alla rekord. Redan omslaget är vackert och en bläddring i volymen ger en exposé över allt som hänt under alla dessa år. En stad präglas ju av verksamheter, inte bara inneboende. Bara sidan med bilden av det första skeppsvarvet, som kom till 1870 ger en fingervisning om vad en stad som Ystad rymt och rymmer.

Vem kunde tro att det nuvarande stadsbiblioteket – det låg förut i samma stiliga hus som nu rymmer konstmuseet – hade en enorm föregångare  kallad Franska Ångkvarnen? Och den ”underbart fint restaurerade Katolska kyrkan var en gång i tiden uppställningsplats för Stadsbudsexpeditionens lastbilar”. Jag ser bilden och förundras.

Kavalkaden av människor, verksamheter, hus och gator finns på varje sida. Vi bodde ju en bit från Ystad första tiden i Skåne, så det blev ju ”vår” stad i mångt och mycket. Det pampiga huset vid Stortorget kommer vi väl ihåg och det finns faktiskt kvar.

Bongs köttsoppa minns jag. Konserven kunde man hitta långt upp i min uppväxts Norrland och här finns både bilder och mer fördjupande text om en person, Gustav Bong, som hade nyskapande idéer tills Blå Band tog hand om fabriken som då försvann till Halmstad.

Nästan mest tagen blir jag av bilden från gamla Malmövägen ut till Mossby där sparrisodlingarna var en vanlig syn. Gustav Bong var specialist på just sparris, liksom hans söner Fredrik och Ludvig blev kända över hela landet genom köttsoppan som fortfarande tillverkas.

Men titta på den svartvita bilden på sid 299 och förundras! Hur många kilometer rader för sparris handlar det om?

Äras dem som äras bör: redaktör och huvudförfattare är Bertil ”Kitte” Persson, bilderna kommer från Kommunarkivet, Hantverksmuseets arkiv, YA:s arkiv och privata bilder. Nya bilder står Österlen-Bild, Bengt-Olle Nilsson för. Den fina formgivningen får vi berömma Lennart Franzén för.

I allt en mäktig historia med mirakulöst bevarade bilder över personager och företag! Och om en stads historia i hantverkets spår.

Nästa år kommer att att handla om Klosterträdgårdens historia och året därpå kommer ett praktfullt verk med olika Ystads-kartor från 1500-talet och framåt. Och apropå Klostret, äras den som äras bör – var det inte rektorn vid läroverket, L M Neuman som räddade det från att rivas?

Henri Högberg

Älskade träd

Pippi Engstedt
Älskade träd (Oddapp Förlag 2012)

Pippi Engstedts bok med samma namn som artikelrubriken, kan närmast betraktas som ett under i bokfloden. Med underrubriken Om 33 arboreta, en rad alléer & andra träd beskriver hon någonting jag inte visste fanns i flertal inom vårt lands gränser. Förresten befriade författaren mig från ett ordval, jag kom helt enkelt inte ihåg vad arboretum heter i plural. Nu vet jag det, tack! Arboretum är alltså beteckningen för en trädsamling.

Bilderna, texterna och funderingarna ger läsaren verklig information om var man ska söka inför en kommande vår eller sommar och ger tips om mångfalden platser värda ett besök. Bara namnen på ställena ger rymd och ljus: i vår omedelbara närhet finns Hälleviks, Esperöds och Ulriksdals arbereta (dem har vi skrivit om i PÖ tidigare), men vad sägs om Minnens trädgård, Bastedalens kinapark, Lassas hagar? Det låter väl lockande? Och stum blir jag inför bilden från Rottneros park - en skulptur i helformat av en kvinna med lyftad arm och bakom henne en ridå av träd; serbisk gran läser jag mig till. Skulpturen är av Eric Grate och betitlad Hösten.

Kanske trädkojan på sid 30-31 väckte pojken i mig. Precis så skulle jag vilja sova en natt. Medan träden runtom mig susar mig till ro!

Boken kom ut på oddapp förlag med bidrag från Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Det finns appar till boken, och förlaget har tidigare givit ut Skärgårdsbagerier. Appar finns också till andra produktioner.

 Henri Högberg

En annan resa

Bo Bjelvehammar, Ingemar Ihse
En annorlunda resa i vårt inre (Anatomy Bible Förlag, Lövestad)

Boken sticker ut redan med sitt format 30 cm hög och 14 cm bred – och innehållet är lika överraskande. En annorlunda resa i vårt inre har texter av Bo Bjelvehammar och Ingemar Ihse. Teckningarna, som är något helt för sig själv, står Bo Veisland för. När jag började bläddra i boken såg jag ganska snart kopplingen mellan konst och vetenskap och faktiskt har ju bägge sidorna med varandra att göra. Bredvid teckningen av ett öga står t ex en text av Giacometti, ni vet konstnären som är mest känd för sina utdragna gestalter, så här: "En dag när jag tecknade en ung flicka märkte jag plötsligt att det enda som levde var hennes blick. Resten av huvudet intresserade mig bara som form; jag kunde lika väl ha tecknat av ett gammalt kranium."

   Rakt igenom blandas alltså historia, konst och vetenskap på ett sätt som jag aldrig mött tidigare i bokform. Vad vet ni om bukspottkörteln t ex?  Den förste som beskrev organet var Heophilus som levde f Kr. Naturligtvis var han grek! Men det var Ruphos från Ephesus/Efesos som gav körteln namnet pankreas. Hur skulle den vetenskapliga världen klara sig utan grekiska språket?

   Det är på många sätt en annorlunda bok, en häpnadsväckande skrift både i tal och skrift. Den Hippokratiska eden känner väl alla läkare till. Och så här låter denne, i den medicinska historien, betydelsfull person. Det är hämtat ur De hippokratiska Skrifterna i översättning 1994: "Vad som ej botas av medikamenter, botas med kniven; vad kniven ej botar, botas med brännjärnet, och vad brännjärnet ej botar, måste anses som obotligt."

   Vilken tur jag har! Jag känner mig frisk.

Henri Högberg