Artiklar
Nya ruskigheter från Österlen
Nu har de gjort det igen – befolkat Österlen med allehanda skrämmande typer och obehagliga existenser. Bröderna Måns och Mattias Hedberg (tillsammans M. Hedberg!) gav förra året startade de bokförlaget En blind leder en halt och gav ut Där var en som blev där. I år kom uppföljaren, Tis han ruddnar opp. Den är upplagd efter årstiderna och ruskigheterna är noga placerade på kartor. Våren börjar med Konstrundan och i Brösarps norra backar möter vi konstnären Karsten Kirsewetter i en riktig skröna. Sedan fortsätter dramatiken med sommaren i Hallamölla och Onslunda och så vidare fram till vinterns händelser vid Smedstorps slott. Alla platser känns kära och välbekanta och detaljerna understryker stämningen: ”Dagen bar med sig en stilla doft av multnande löv. Solstrålarna orkade sig inte riktigt igenom moönen och himlen hade samma färg som ett smutsigt underlakan. Inte ens den häpnadsväckande vilda naturen kring Hammars backar kunde locka fram någon kommentar från Anders.”
Likt Piraten avsvär sig författarna allt ansvar: ”Karaktärerna är uppdiktade, men platserna finns och händelserna har ägt rum, där eller någon annanstans.” Detta är alltså förlagets/brödernas andra bok, och de framträdde under sommarens frukostmöten på hamnplanen i Simrishamn.
- Vi ger ut böcker som vi själva vill läsa, säger författarna.
Båda bröderna är uppvuxna på Österlen och i Kristianstad. Måns är ämneslärare och bosatt i Luxemburg och Kivik. En av hans litterära influenser är Piraten och – kanske främst – Olle Hedberg.
- Efter Olle Hedbergs död finns det ingen som är värd att läsa.
Om sitt skrivande säger han:
- Det är viktigt att vara påläst och att låta platsen bära en del av berättelsen. Det gäller också att baka in i varje berättelse någon fakta om livet på Österlen förr i tiden även om denna folkbildningsambition inte gillas av alla.
Mattias Hedberg är jur.kand och bosatt i Bjärred och Haväng. Fritiof Nilsson Piraten är även hos honom en av favoriterna och bland nu levande svenska författare läser han gärna John Ajvide Lindqvist.
Ingen av dem tror på spöken tror du på spöken - vilket nog är en förutsättning för bra historier, enligt författarna. Jag kan inte låta bli att återge slutet på en av de otäcka berättelserna. Nu är det vinter på Österlen:
”Det sista hon hör är ett ljust skratt, som ett barns och när hon mödosamt vältrar över på ena sidan ser hon en liten gråklädd gestalt tassa ut ur köket. Han nynnar förnöjt på en melodi som Tova känner igen. Hennes tankar är tunna och sköra nu, nästan genomskinliga i dödens närvaro. Men ännu lever hennes själ och melodin hon hör väcker ett minne till liv, ett minne av riktiga jular med mamma och pappa och visan de sjöng när de dansade runt granen. Och nästan omärkligt, med läpparna tryckta mot den vassa skarven i linoleummattan, fyller hon i det sista av sången: ”Tipp-tipp-tapp.”
Och utanför fönstret börjar snön äntligen att falla. ”
ILH
Resa hemma – en livsroman
En ung kvinna som lever helt efter eget huvud, som bara jobbar precis så mycket att hon kan försörja sig och sina barn, som njuter av livets små och nära glädjeämnen; mat, växter och barn. Som tycker att hotellstädning är ett givande och kreativt arbete och som trots uppväxt i storstad föredrar livet i en liten by på landet. Som varit ute i världen, både i Skottland och på Rivieran men som ändå nöjer sig med att stanna hemma och göra de mest fantastiska resor – i fantasin!
Vilket fantastiskt kvinnoporträtt, tänker jag när jag följer den stammande Lucy Lorenssons fascinerande liv i Lena Drameus-Åbergs Resa hemma – en livsroman (Åbergs Trädgårds Förlag 2011). Begreppet ”livsroman” känns helt rätt i sammanhanget. Vi följer Lucys egensinniga sätt att möta vardagen och verkligheten, från barndomen i Göteborg med en milt sagt färgstark mamma, en frånvarande pappa och den stora tryggheten mos mostern och jämnåriga kusinen, till livet som ensamstående mamma i Malmö. Lucy städar på hotell och finner glädje i det lilla. Nästan så att hon lägger ner sin själ i jobbet: ”Man får inte vara rädd för baciller. Det är lite som att jobba på sjukhus och med home styling på samma gång. När en ny gäst stiger in i rummet måste det vara alldeles rent. Gästen måste känna att den kan vara intim och slappna av i sin nya egna värld. Den som klipper naglarna på mattan, vill inte bli påmind om att förra gästen också gjorde det.”
Romanen börjar i Malmö 1994, ett Malmö utan Öresundsbro – man åker flygbåt. Staden rymmer många färgstarka människor som Lucy fascineras av, och hon är en sådan som kan lyssna och ta till sig.
Lucy söker förstås kärleken – naturligtvis! Hon hittar den ibland under sina låtsasresor, då hon och tvillingsönerna lagar exotisk mat och följer kartor och reseböcker till främmande länder (fast hemma i vardagsrummet). Henens liv är spännande i ordets rätta bemärkelse. Att ”resa hemma” har hon gjort till en konst. När den riktiga kärleken väl kommer är den lite trevande och sökande i början, men den finns ändå i närheten. Under vägen tillkommer nya människoöden, nya kollisioner mellan storstad och landsbygd.
Detta är ingen riktigt vanlig roman. Den är skriven ömsom i första och ömsom i tredje person, vilket ju inte är ovanligt, men den är också försedd med mellanrubriker och matrecept (!). Matlagning är ett viktigt tema i boken vid sidan om odling. Lucy hamnar nämligen i en handelsträdgård i en by utanför Glemmingebro på Österlen. Hon lär sig att odla och att använda de ätbara produkterna till nya spännande maträtter. Mycket kan vara självupplevt och många personer förekommer i boken med sina rätta namn. Över huvud taget är romanen rikt befolkad.
Lucy (namnad efter Lucille Ball!) är en både skrivande och läsande människa. Hon är mycket levande, på ett oemotståndligt sätt. Det är trevligt att ha stiftat hennes bekantskap och ha fått ta del av hennes tankar. ”Jag har alltid skrivit dagbok, oftast väldigt detaljerat. Man vet aldrig när man behöver komma ihåg hur det var. Annars är jag en passiv människa. Skulle inte vilja vara författare eller journalist. Ingen behöver veta vad jag tänker. Är det snålt?”
När boken slutar är vi framme vid 2002. Nu går det en bro över till Danmark, Lucy har hittat den senkomna kärleken och i handelsträdgården i Åkärra, nära Glemmingebro på Österlen, växer det och frodas. Och vi har varit med om en livsbejakande och spännande resa.
ILH
Tumathorp ur hävderna
Den som en gång börjat intressera sig för det gamla Tumathorp återvänder mer än gärna till den mytomspunna platsen. Den ligger inte så långt härifrån och i nr 5 1996 (”Friska sorgens källa”- ett rubriklån från skalden Ivar Conradsson) hade vi en lång historia om platsen. Lutad mot prästen och kulturpersonligheten Curt Wallin har det inte varit svårt att söka vidare, senast skrev vi mer om klosterkyrkan under jord 2005 vid 850-årsjubileet, då Sveriges monark kom på besök.
Lars Jönsson är arkeolog av facket och faktiskt född i Östra Tommarp (som nu är det gängse namnet) och det vi fått i handen är hans licentiatavhandling som även kan ses som ett av de sista arbetena inom projekt Medeltidsstaden. Tommarp Kunglig produktionsort och klosterstad har han satt som rubrik på sin avhandling. (Lund Studies in Historical Archaeology 13).
Själv har jag alltid var gripen av platsen, särskilt med tanke på ursprunget – de vitklädda munkar av Premonstratenser-orden som vandrade upp till denna avlägsna plats och kom med någonting nytt både i byggnadssätt och organisation. Och ursprunget? Det första klostret instiftades 1121 nära Laon i Frankrike och namnet har sitt ursprung i latinet – praemonstratum=förutsägelse. Orden upplöstes genom franska revolutionen.
Allt ligger ju under jord – vad kan man se? Vad kan man finna? Lars Jönsson skriver under rubriken Vad berättar arkeologin om klostret? om ett besök av arkitekten och konsthistorikern C G Brunius vid mitten av 1800-talet. Då fanns synliga lämningar kvar av klosterbyggnaderna. Bl a en huvudbyggnad som haft spetsiga takvalv och sträckt sig utmed gatan i en längd av nästan 45 meter. ”Men under marken döljer sig relativt välbevarade lämningar av klostret, vilka stundtals blottats i samband med arkeologiska undersökningar.”
Något av det mest intressanta hittar jag under rubriken Myrmalm och järn. I hospitalets jordebok finns noteringen att de nio hospitalsgårdarna i Osby socken årligen levererade över 280 kg järn till spetälskehuset. Det järn som skickas är myrmalm. ”Transporterna kan ha gått från Osby till Åhus och därifrån med skepp till Simrishamn för att slutligen landvägen forslas den sista sträckan till spetälskehuset i Tommarp”. Vid arkeologiska undersökningar 1959 och 1960 i norra utkanten av staden, har man hittat en standardiserad form av smidesjärn som visat sig ha en direkt koppling till järnimporten från Osbytrakten.
Vad betydde då munkarnas arbete? Kom nya impulser för jordbruk, trädgårdsskötsel, boskapsavel? Hade de som kom större, mer vidsträckta kunskaper? ”På senare tid har framför allt de tekniska innovationerna blivit ifrågasatta (bl a Tollin 1998)”.
Själv fick jag en annan tanke – var det inte den andliga sidan som var den verkliga innovationen? Bilden av den tronande madonnan från 1300-talets första hälft fanns en gång i Tommarps sockenkyrka. Bilden av henne får mig nästan att falla på knä.
Lars Jönssons avhandling är oavbrutet fängslande. Och särskilt slutorden känns hoppfulla där han pekar på nästa projekt och lyfter fram riksborgen Gladsaxehus i Gladsax (vi har skrivit om platsen tidigare) som han vill ska få ett större utrymme. Och slutligen med hans egna ord: ”Vad kan materialet från Tommarp berätta om urbaniseringen i sydöstra Skåne?”
Som jag förstått har Tommarp varit en inspirerande arkeologisk plats för Lars Jönsson under flera år och intresset för yrket fick han tidigt. Och jag håller med honom – utan Curt Wallins skrifter skulle mycket vara dolt och glömt. Men litet nyfiken på licentiaten blir jag ändå. Hur påverkad blir man av den dolda och öppna historien? Finns något av den tänkte grundaren Tumi kvar? Och vem glömmer Bitterulfwer och hans hustru Oda? Men det var långt före premonstratensernas intåg. Som ni förstår har platsen en lång historia.
Henri Högberg
Italienskt igen
Mat är inte bara recept och ingredienser. Så sant, så sant. Det är matskribenten Bo Hagström som säger det: ”Maten är en del i en sinnlig totalupplevelse där alla intryck samspelar. En rätt kan vara hur vällagad och sofistikerad som helst, men är omgivningen trist och ointressant så hamnar den i gastronomins soptunna”.
Bo Hagström utkom tidigare i år med en ny överdådigt vacker och frestande matbok där han behandlar sin älskade italienska mat, den här gången i samarbete med mästerkocken Robert Maglia: Italienska klassiker (Ica Bokförlag). Bo, som har rötterna i Simrishamn, går här igenom den ”riktiga” italienska måltiden rätt för rätt: antipasti, primi, secondi och så vidare. Han påminner om hur naturligt man ser på maten i Italien. Inget snobberi, inga konstigheter. En sallad till cotoletta alla milanese serveras inte på samma tallrik som rätten. För italienaren skulle salladen skymma den vackert panerade kalvkotletten!
Det går ju an att betrakta maten på detta sätt när man lever i medelhavsklimat, men visst kan även vi i norra Europa ta till oss mycket av italienarens inställning till mat. Och så bilderna…vi känner dofterna rakt genom boksidorna. Fotografen heter Tomas Yeh.
Städar vidare…
En konstnär ska gärna vara egensinnig och rebellisk och provocerande och orädd och gärna allt på en gång. En som i rikt mått har allt det där är Gittan Jönsson, Brantevik. Gång på gång överraskar hon med sina alldeles egna vinklingar av livet. Nu senast med boken Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag. Om konsten, livet och andra svårstädade utrymmen (Carlssons Bokförlag). Där möter vi en idogt städande kvinna, kanske en kusin till Sonja Åkesson, som går genom livet lätt framåtböjd över sin dammsugare, smal om midjan och med vid kjol från femtiotalet. Enligt författaren är hon ”tidernas vackraste, starkaste, modigaste, effektivaste, uthålligaste, noggrannaste Dammsugerska”.
Gittan Jönssons ständiga följeslagerska hamnar på de mest märkliga platser, inte minst mitt i välkända konstverk. Hon släpper inte greppet om sin kära dammsugare när hon rör sig bland Zorns badande kullor, hos den välbekante fiskargubben, Bengt Lindströms våldsamma ansikten och Lars Vilks Nimis - det verkar lite våghalsigt. Hon byter till och med plats med Botticellis Venus! Till Vincent van Goghs sovrum hittar hon också. Det var kanske i behov av städning?
Boken tillägnas Gittans mamma, som var en tydlig produkt av en tid och en miljö som många, många kvinnor kan känna igen. Framför allt kan många döttrar se sina egna mödrar i den idoga dammsugerskan, hon som aldrig ger sig.
Så här uttrycker Gittan Jönsson det:
”Dammsugerskan är främmande i sin omgivning, hon passar inte in men hon låter sig inte hindras. Hon dansar omkring med sitt vidhängande bihang som en annan orädd böna som inte ber om lov. Hon pockar på.”
Gittan Jönsson föddes 1948 i Helsingborg och bor nu i Brantevik. I sina verk gestaltar hon komplexa samhälleliga maktstrukturer och sociala relationer. En av hennes mest uppmärksammade målningar är ”Diskkasterskan” från 1978. Hon är en hejare på dragspel och har tonsatt dikter av Sonja Åkesson. Hon medverkade även på de klassiska feministiska musikalbumen Sånger om kvinnor (1971) och Tjejclown (1974). (Hon är för övrigt mor till skådespelaren Simon J. Berger.)
Trädgårdar från norr till söder
Fortfarande kommer det en strid ström av trädgårdsböcker, den ena vackrare än den andra, och denna säsong är inget undantag. Vi har tittat på några av dem och därmed färdats landet runt och njutit. För visst kan man sitta kvar i läsfåtöljen därhemma och ta del av det enorma utbudet av skönhet och grönska. Man tror gärna att Skåne står för det mesta av färgprakt och frodig växtlighet, men landet är faktiskt fyllt av underbar trädgårdskonst.
Välbekanta Gunnel Carlson är redaktör för Trädgårdsriket. Guide till 850 svenska trädgårdar (Norstedts). Där har vi alla de självklara målen för trädgårdsälskare – Botaniska i Göteborg, Linnéträdgårdarna i Uppsala, Norrvikens trädgårdar i Båstad bland annat – men också en mängd små, privata pärlor.
Den svenska trädgården är verkligen spännande och variationsrik, skriver Gunnel Carlson: ”Här finns stort och litet, galet och vackert, klokt och inspirerande, roligt och märkligt.”
Österlenska trädgårdar har sin självklara plats i boken: Apotekarns trädgård i Simrishamn, Arboretet i Hällevik(Kivik) med flera, men också några helt privata i Tomelilla, Ystad, Borrby, Kivik, Glemmingebro, Smedstorp och Simrishamn.
Trädgårdarna är uppdelade landskapsvis från söder till norr och varje trädgård är försedd med uppgift om adress och telefonnummer.
(Förlåt en petimeter: Göteborg har fått en egen avdelning i anslutning till Bohuslän, men Göteborg ligger i landskapet Västergötland! Tillhörde dock det tidigare länet Göteborgs och Bohus län, numera Västra Götaland.)
Trädgårdar kan ju leva på sin skönhet allena, men plantskolor har en mer nyttobetonad inriktning. Susanna Widlundh och Jan Severin har gjort en djupdykning bland landets plantskolor och ger oss dessas nyttiga tips och intrressanta synpunkter för egen odling i boken Plantskolor värda en omväg (Norstedts). Hemligheten bakom framgångsrika plantskolor ligger kanske i vad Susanna Widlundh skriver om dessa odlare: ”…tydligt hur mycket de brinner för det de håller på med. Kanske är det just det som måste till för att driva en plantskola i generationer eller för att bygga upp något helt nytt från grunden.”
Och så har köksträdgården – den älskade och omhuldade, nyttiga och många gånger nödvändiga – fått sin historia nedskriven av Marie och Björn Hansson. Hon är en framstående skribent inom ämnet trädgård samt utbildad trädgårdsarkeolog och historiker. Han biolog och en av landets främsta fotografer när det gäller trädgård. Tillsammans har de gett ut en hel rad böcker inom ämnet.
Nu är det alltså köksträdgården som står i centrum. Första upplagan av boken kom 2002, men sedan dess har det hänt mycket i författarnas trädgårdsliv, och det var dags att revidera och bearbeta den. Nu får vi följa trädgårdens historia från Bibelns olivodlingar, över förhistoriska odlingar i Skandinavien, klostrens örtagårdar och till sist köksträdgårdens reträtt i slutet av förra seklet.
Detta praktverk, rikt och överdådigt illustrerat, kan läsas för sitt historiska innehåll men också glädja odlare och trädgårdsnördar. Att odla köksväxter tillsammans med blommor är till exempel inget nytt. I medeltidens kålgårdar delade ringblomman bädd med lök och kål. Varje kapitel avslutas med en lång växtlista. Där får vi bland mycket annat veta, att man i det antika Egypten bland många andra nyttoväxter odlade stockros, kikärt, peparmynta, oliv och bondböna.
”De rika romarna var förtjusta i lyx och överflöd. Liksom senare tiders rikemän älskade man att kunna skryta med färska grönsaker och frukter vintertid.”
”Det inhägnade området, gården eller hagen, var värdefull egendom. I de medeltida landskapslagarna talas det om böter för dem som gjorde sig skyldiga till intrång, eller ännu värre. Till stöld av det som växte i dem.”
”Om sållet var ett redskap med antika anor så var skottkärran medeltidens stora nyhet, en kinesisk uppfinning som nådde Västeuropa via Bysans.” Rekommendation: Låt denna innehållsrika, kulturhistoriska bok bli höstens och vinterns härliga läsupplevelse.
"Det oändliga är här; man tittar."
Henri Högberg
Rubrikens rad har jag lånat från Leslie Kaplans bok L’excés-l’usine/Överflödet-fabriken. Dikten förekommer i essän ”Kvinnan utan ögonlock” vilken egentligen är ett epitet om Rilke som kallats för mannen som inte kunde vända sig från någonting. Det märkliga är nu hur Karin Sverenius Holms och Ingvar Holms tankevärldar korsas med läsarens.
I oktober placerades Karins målning över Johan Daniel Björkegren och hustrun Sigrid Björkegren i kommunhuset i Simrishamn - den äldre delen, kallad rådhuset. Där hänger den i trapphuset och påminner sentida besökare om en viktig period i stadens historia.Den 4-delade målningen mäter 2x2 meter. "Konsuln och Frun" är donerad till Simrishamns Kommun av Björkegrenska Stiftelsen. Bilden visar Karin och Ingvar vid invigningen. Ingvar Holm skriver om paret Björkegren på sid. 7!
Hur greppar man ”Fröken Karins världshistoria” där ”Ord möter Ton möter Bild”, som det står i en underrubrik? Boken liknar en encyklopedi, den tycks famna allt i det mänskligt skapade inom tre kategorier och läsarens känslor blir en brygga däremellan.
Det tar en stund innan mina sinnen fokuseras. Och häri ligger Ingvar Holms kompletta idé - Fröken Karins bilder ekar av historia. Somliga liknar skisser, andra från idé till fullbordade verk, men alla bär ett upphov, en tanke.
Sidorna 134-135 uppvisar två gestalter som i verkligheten, i form av tavlor, har samma storlek som personerna i verkligheten, eller till och med uppförstorade. Tavlorna finns i Karins ateljé och det är omöjligt att inte genast ta till sig dessa mytomspunna varelsers existens.
Kvinnan är Paula Modersohn-Becker och bredvid henne står Rainer Maria Rilke själv och de ”var i varandras tidiga liv ett kärlekspar.” Genom sin överdrivna form blir de levande, gripbara.
Men Rilke själv? Ja, jag plockade fram mitt ex av Malte Laurids Brigge ur bokhyllan, läst för längesen, men fortfarande gripande så fort jag tar den i handen. Utgåvan är i pocket från 1963 och sett i ljuset av förfluten tid ser jag att nedersta hörnen har bitmärken från någon av de årens småbarn i familjen. Det gör boken desto kärare.
Det som fångar i Karin S. bilder är den närhet och magi de utstrålar. Tiden har återvänt, det förflutna har kommit tillbaka och när jag ånyo försjunker i Rilkes ”Brigge” känns det som svindel.
Redan början är anmärkningsvärd:
”Den 11 september, Rue Toullier.
Här är det således människorna kommer för att leva, jag skulle tro, att man dog här. Jag har varit ute. Jag har sett: sjukhus. Jag har sett en man, som vacklade och sjönk ihop. Folk samlades kring honom, det förskonade mig från resten. Jag har sett en havande kvinna.”
Henry Miller har liknande rader i ”Kräftans vändkrets”. ”Jag bor i Villa Borghese. Här finns inte ett enda dammkorn, och här står inga stolar fel. Vi är alldeles ensamma här, och vi är döda.”
Rilkes sätt att uttrycka sig pekar på en omständighet som skilje som rör sig i sina egna katakomber. Texten är genomsyrad av ångest, fruktan och dödsbesatthet, en negativ, symbolisk form av självbiografi som varit av stor betydelse för senare moderna verk, Audens En flygares dagbok t ex.
Malte Laurids Brigge är en fiktiv självbiografi där Rilkes enstöringsliv i Paris kopplas samman med hans danska barndom. Hans alter ego blir en dansk adelsman ”Den siste av sin ätt”. Texten som åtföljer bilden i boken ”Intet tyder på att Rilke var någon framstående soldat” handlar om hans förintande upplevelser i en militärakademi.
Det absolut centrala och mest skakande i boken måste vara scenen med den fiktive Maltes smygande in i ett avstängt rum där han ur skåpen drar fram gamla hov- och maskeradkostymer och börjar agera framför en spegel.
Erik Lindegren skriver i ett förord: ”Han var ett konglomerat av romantiserade påverkningar och ändå alltid sig själv - - - en civilisationsprodukt med tydligt urskiljbara men oupplösligt blandade tyskösterrikiska, slaviska, nordiska och romanska element. Han var retoriker och orfiker, siratlig och elementär, en stor diktare, som hela sitt liv spelade rollen av en ännu större diktare, nämligen sin egen idé om en diktare, och denna ideala estetiska dubbelgångare kom han så nära att ’den verklige diktaren Rilke ofta bryter igenom hans mask’, Butler.”
Faktiskt finns Cafe Slavia i Prag kvar, det Slavia där Rilke porträtterar skådespelarna som umgicks här i novellen ”Kung Bohush”.
Så bokens slutrader stämmer på ett märkligt sätt överens med författaren/personen: ”Vad visste de om honom, om vem han var? Han var nu fruktansvärt svår att älska, och han kände, att bara En skulle vara i stånd till det. Men Han ville det ännu inte.”
Som läsare fastnar man mycket snart i Fröken Karins Världshistoria. Den 256-sidiga boken i stort format vilar på sin enorma kapacitet och sitt myller av gestalter och företeelser.
Jag vet inte alls hur andra läser det här. Men för mig har det varit en återkomst och en själsfrändskap. Framförallt har jag varit glad över att verkligen få se Karin Sverenius kompletta konstnärskap som sträcker sig utanför bokens sidor. Det spänner över vida fält och redan bilderna redovisar osannolika gränsöver-skridningar. Jag blir rörd över hennes ”Skördarnas natt” där höet förvandlats till gestalter. Här träder jag in i sagans bestämning. Eller de lån hon gjort från klassiska verk och som i sin pregnans blir tydligare, bestämdare. Frågan är om de inte lyfter fram originalen och gör dem sannolikare.
Det omfattande registret rymmer vare sig Roussel, Char eller Cendrars. Men vad har jag mer att begära? Jag avslutar med en bit ur en dikt av Cendrar i översättning av Gunnar Harding. Dikten har en ton av Rilke men en annan riktning. Den heter ”I jordens hjärta”:
Jag är mannen utan förflutet. - Bara min armstump gör mig illa.
Jag har hyrt ett hotellrum för att få vara ensam med mig själv.
Jag har fyllt en splitter ny videkorg med mina manuskript.
Jag har varken böcker eller tavlor, ingen estetisk grannlåt.
En tidning ligger och skräpar på mitt bord.
Jag arbetar i mitt nakna rum, bakom en matt fönsterruta.
Barfota på en röd korkmatta leker jag med ballonger och
en liten leksakstrumpet:
Jag arbetar på VÄRLDENS SLUT.
I grunden levde både Miller och Cendrar estetiskt gentemot Rilkes etiska val. Hos den senare låg sökandet efter giltighet som en pådrivande kraft. Kallelse är förmågan att fatta ett beslut - och hålla fast vid det. Sören Kierkegaard har uttryckt det i en sats (”Antingen-eller”): ”Så välj då förtvivlan, ty själva förtvivlan är ett val; man kan nämligen tvivla utan att välja, men man kan inte förtvivla utan att välja. Och i det att man förtvivlar väljer man återigen. Och vad väljer man då? Man väljer sig själv, icke sin omedelbarhet, icke sig själv i sin egenskap av tillfällig individ, utan man väljer sig själv i sin eviga giltighet.”
Natt och dimma
Henri Högberg
Att Preussen var så grönt hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Landskapets skrämmande skuggor, Napoleons omåttliga begär t ex, låg visserligen kvar i minnets historieannaler. Men å andra sidan, var det här verkligt? Var fanns de inbillade bunkrarna? Raketerna? Kanonerna?Min reskamrat och jag var på väg mot de italienska alperna. Den absolut billigaste resvägen hittade vi via det dåvarande Östtyskland. Året var 1974.
Framme vid Sassnitz skulle vi sätta oss på ett tåg mot Västberlin. Skräckens klor slog omedelbart i oss. Hela tågsättet undersöktes noga - underifrån! Soldater med k-pistar och hundar gick noga igenom vagn efter vagn.
Väl ombord fick vi en kupé för oss själva. Rättare - vi förutsattes inte ha kontakt med någon annan. Två välfödda konduktörer som mest liknade förklädda soldater bad om våra pass ”Bitte”, artigt och korrekt. Den ene höll en omfångsrik pärm i händerna och här bläddrades det och söktes det och mumlades. Tydligen fanns vi inte i luntan. Passen återlämnades med en nick.
Tågets dunkande och landskapets enformighet, vi såg inga människor, inga hus, gjorde oss sömniga. Vi hade sett en kupé närmast oss fylld med människor. Í fönstret avtecknades en ung kvinna som med lyft cigarrett närmade sig vår kupé. Hon ville ha kontakt, det var ju uppenbart, en rökare glömmer inte sin tändare. Hon var nästan framme vid vår dörr när ”konduktören” lyfte ett varnande pekfinger som vaggades fram och tillbaka. Vi såg alltihop speglas i våra egna kupéfönster. Hon återvände till sin plats utan prut.
Det började regna, vi for igenom någon anonym stad, tåget saktade in tillräckligt för att vi skulle se. Ett regnblött torg, en stele prydd med en voluminös röd stjärna där färgen delvis var avskavd, en gammal kvinna som rör sig långsamt över stenarna. Allt är grått, grått. Denna kvinna är det enda jag minns. Det kändes som en återgång till krigsåren. Vad låg det för öde i denna hopkrupna gestalt?
I allt det grå och allt det gröna närmar vi oss fler hus och ser stora, rödvita banderoller spända mellan husen och på de högre husens sidor. Texten berättar om den stora revolution som hugnats befolkningen. Det är den enda, blossande färg jag ser under färden.
Någonstans grävs tunnlar. En hel familj bygger en luftballong för att ta sig över gränsen. Blödande bärs någon bort som försökt ta sig ur paradiset. Människor piskas och människor fängslas. Som det skrivs hos oss under samma tid: ”vad är frihet? Vem är fri?” En mur är byggd för att försäkra människor om ghettots omutlighet. Och är samtidigt dess eget svar på frågan om frihet. ”Vem gråter över allt det förbrukade Historien spyr ur sin mun?” Och nu vet vi hela den förvända sanningen.
Vi såg aldrig någon mur, men plötsligt skulle vi växla tåg till Västberlin. Som klippt ur en svartvit film från senaste kriget ser vi ett högre befäl stå på perrongen. Ah, dessa omutliga uniformer, dessa spända skärmmössor, stora som dasslock! I handen håller han en dragen Luger, samma sorts pistol vi lärde oss hantera under värnplikten. Det pyser av rök från vagnarna, dimman ligger tät. Soldaterna liknade dem vid Sassnitz (hade de följt med?), men å andra sidan, är inte uniformer till för utesluta individens personlighet? Samma k-pistar, de lyser med starka ficklampor och petar med metallpåkar under vagnarna, hundarna skäller. Mannen med pistolen ropar någonting.
Vi byter vagn och rullar vidare i natten.
Henri ser tillbaka på ett par av påskveckans utställningar:
Vi gled sakta in mot påskveckan och Tomelilla Konsthall lockade med två utställare. Eddie Tjeno Ericsson har vi skrivit om tidigare, speciellt den utställning där han i målningar visade upp sin sorg inför en anförvants död.
Nu kom han igen i stort format och - ja, nog går han mot ljuset! Stora, kraftfulla målningar vilka tycktes som en brygga mot en ny väg, redan beträdd. Jag fann ett ljus och en plasticitet, en akvarellistisk struktur i dessa verk, vilket fick det sedda att skimra i ett benådat ljus. ”Endless deadline” var ett samlande namn på verken. Titeln kanske betecknar ett avstamp mot en ny syn.
Konsthallens Kristin Nilsson och My Svennberg höll en introduktion inför visningen.
Några trappsteg ner når man något som kallas ”Nedre plan” som på mig, efter att ha sett andra verk där, alltid känts som en mystisk grotta, fylld av oanade ting. Här hade Maria Andersson ställt ut ett trettiotal verk. Om henne visste jag ingenting, men Rolf Ahlberg lotsade oss in i hennes värld och konstnärens bakgrund.
Jag gick runt i sällskap med Håkan Blomqvist (även han konstnär och tillika bokutgivare) och det visade sig att vi nästan nådde samstämmighet inför Maria Anderssons målningar. Jag slogs av verkens ovanlighet - med andra ord, en konstnärs annorlunda syn på verkligheten. Det räcker med att namnge några av dem; Den glömde, Karin i diskartagen, Den gröna bussen, Kvinna med dockvagn, Man på parkbänk.
Namnen förde tankarna mot novelltitlar och målade såg de ut som det vi också ser, men så fort glömmer. Maria Andersson var en märklig och inkännande uppenbarelse. Hennes verk rymde en djupt vemodig och poetisk ton som inte kunde undgå att påverka betraktaren.
Jag hade nämnde Håkan i hasorna och vi kom samtidigt fram till Galleri Blå i Gärsnäs. Där har vi sett många fina utställningar och den här dagen fann jag Christel Hansson, ursprungligen göteborgare(-inna) men numer boende i våra trakter. Utställningen hade betitlats ”välvande, drivande” grafik och objekt.
Med sin bakgrund som bl a scenograf tog sig Christel över till det rena konstskapandet. I den plötsliga vårvärmen kändes hennes objekt svala och avskalade. Bara att se en avgjutning av en bohuslänsk klippa var en överraskning. En liten båt delad längs med på mitten - vem kunde tänka sig någonting sådant? Varje objekt skänkte en tanke. Men de smala avtrycken av sjögräs och en fjäder drog mig till en av väggarna. Havets rester infogat på ett sätt jag inte trodde möjligt. Vad steg inte upp i mitt huvud just där, som ett skrivet svar på en fin utställning? Leroy O´Haras lilla, men talande dikt:
Trust the light
Trust the lighthouse
Trust the lighthousekeeper
Or drown
Inga Lill om den nya Frans Lindberg-boken:
Frans Lindberg, målaren och konstnären som föddes i Gårdlösa 1857 och levde och verkade där och i Smedstorp till sin död 1944, ägnas en stor retrospektiv utställning på Galleri Ekdala i Smedstorp.
Lindberg utbildade sig till ”vanlig målare” och blev målarmästare med egen rörelse. Innan han startade den hade han gjort resor till Stockholm och Berlin, där han också arbetade en tid. Det var hårda tider, familjen var stor och det behövdes pengar, så det gällde att jobba på, men han lockades hela tiden av tecknandet och måleriet. Först som pensionär – om man nu blev pensionär på den här tiden – började Frans Lindberg måla bilder av hus och miljöer på Österlen. Motiv som han hade i huvudet och miljöer som fortfarande fanns kvar, då på 30- och 40-talet.
Framför allt är det Lindbergs öga för miljöer och detaljer som får oss att minnas hans bilder. Redan på 1980-talet gjordes en utställning med Lindbergs tavlor och samtidigt publicerades en bok, Den gamla tiden är mig kär (Bokförlaget Signum).
- Boken är numera helt slutsåld och efter att förgäves försökt ge ut den i ny upplaga, bestämde vi oss för att göra en egen bok, där vi visar Frans Lindbergs tavlor och låter hans egna texter berätta om tavlorna, säger galleristen Mats Josephson.
Den nya bokens titel blev helt naturligt Livet i Gårdlösa med underrubriken ”en bok om en skånsk by och dess skildrare” . Det är fotografen Kristina Eriksson och galleristen Kajsa Josephson som har arbetat med boken. Kristina kom i kontakt med Sonja Nilsson i Smedstorp och förstod att denna förfogade över en skatt i form av bilder och annan dokumentation om Frans Lindberg. Sonja var god vän med hans dotter Lisa och har fått ärva henne.
Boken har fått ett extra värde genom att man har kunnat kombinera Lindbergs bilder med hans egna innehållsrika och målande (!) texter. Till den välkända bilden ”Byastämma” skriver han: ”Årets viktigaste stämma var Första majstämman. Då skulle eventuellt nyinflyttade under året erlägga så kallad välkomna. Denna erlades i form av brännvin, i större eller mindre kvantum beroende på hemmanets eller jordlottens storlek till vilket han blivit ägare. Minsta kvantiteten ’ett stop’ eller en halv kanna erlades av den som förvärvat ett hus, ’gadehus’ eller ’husmanshus’.”
En sedvänja som försvunnit, efter vad vi vet...
Boken innehåller också en text om namnet Lindberg, dottern Lisas berättelse, brorsonen Assar M. Lindbergs om sin farbror samt professor Nils-Arvid Bringéus beskrivning av Lindbergs upptäckt och första utställning. Allt är intressant läsning för den som är det minsta intresserad av Österlens historia.
Utställningen visar tavlor som lånats från Kulturen i Lund och från olika privatpersoner. Dessutom skisser och texter skrivna av Frans Lindberg och föremål som han och hans bror målat och dekorerat.
Under utställningens gång har människor kommit med egna tavlor av Frans, så utställningen har både utökats och förändrats. Frans Lindbergs tavlor finns bland annat på Österlens museum i Simrishamn, Kulturen i Lund och Nordiska Museet i Stockholm samt i många privathem.
Vi berättade om Frans Lindbergs livsverk i På Österlen 5/1995. Då framhöll vi hur noggrann han var med detaljerna i sina målningar. Han kan påminna om Nils Månsson Mandelgren, som reste land och rike runt och dokumenterade en folklig kultur som var på väg att försvinna. Frans Lindberg stannade hemmavid, och en annan sak skiljer honom också från den mer kände Mandelgren - Lindbergs bilder är befolkade - de lever.
Konsten som kall
Inga Lill Högberg
En av de stora inom Österlens konstvärld var Henry Mayne. Nu har hans dotter, konstvetaren Birgit Rausing, skrivit den stora biografin över denne hängivne målare, som i hela sitt liv kämpade med det som han såg som sitt kall: att i sina målningar skildra naturen och människorna omkring sig.
(Bilder av Maynes tavlor finns i pappersupplagan av PÅ ÖSTERLEN.)
Redan i förordet till sin nya bok frågar sig Birgit Rausing varför hon skulle skriva en bok om ”en okänd konstnär som inte kan räknas till kategorin nyskapare i konsthistorisk mening.” Skälet till att hon ändå gjorde det (vilket vi läsare ska vara ytterst tacksamma för!) var nog att hon kände Henry Mayne bättre än någon annan. Han var ju hennes far!
Boken har nu presenterats, i ett vackert band och rikt illustrerad med konstnärens oljemålningar, akvareller och skisser samt foton ur hans liv.
Birgit Rausing kunde glädja sig åt att fadern efterlämnade ett oerhört rikt material i form av dagböcker, välfyllda skissblock, brev, utställningskataloger, tidningsklipp, spridda anteckningar och sist, men inte minst, ett stort antal målningar i olja och akvarell. Av allt detta och med hjälp av egna minnen har författaren gett oss ett levande, nyansrikt och varmt porträtt av Henry Mayne, Österlenmålaren som tog konsten och skapandet som ett kall, ett livsuppdrag.
Henry Mayne - egentligen Henry Hansen - föddes 1891 som son till ogifta lantbrukardottern Karna Hansson från Tryde. Karna hade då flyttat till Köpenhamn för att tjäna sitt levebröd, och på den tiden var det förstås en skandal att bli med barn.
Efter några år gifte sig Karna och fick en dotter, Edit. Henry bar sin mors efternamn, med dansk stavning. Så småningom flyttade familjen hem till Tomelilla, där Henry fortsatte sin skolgång. Längre fram kom han att återvända till Danmark för konststudier och senare målarvistelser, bland annat på Bornholm.
Varifrån kom då namnet Mayne? Båda syskonen tog efternamnet, troligen 1815, då Henry påbörjade sina konststudier i Köpenhamn. När Birgit i vuxen ålder frågade sin far om namnet, fick hon en axelryckning till svar. Med datorns hjälp har hon långt senare fått en tänkbar förklaring, men säker går det inte att vara.
Den unge Henry Mayne visade tidigt sin konstnärliga talang, men det var ingenting som omgivningen uppmuntrade. Den ende som lade märke till anlagen var nog läraren i folkskolan. Men Henry var säker på sitt konstnärliga begåvning, även om han livet ut sörjde över sin bristande skolutbildning. Livet igenom var han övertygad om att konstnärsyrket var ett kall. Tack vare stöd från en generös kulturvän, järnhandlaren Yngve Andrén i Tomelilla, kunde han så småningom studera konst i Köpenhamn.
Om Yngve Andrén skrev Henry mot slutet av sitt liv: ”Den människan glömmer jag aldrig. Troligen hade jag väl förr eller senare bytt ut det merkantila mot det konstnärliga, men Yngve skulle bli mitt ödes redskap den gången och därför intar han en särskild plats i mitt medvetande som mannen med startnyckeln. Min tacksamhet växer ju äldre jag blir.”
Så småningom kommer Henry Mayne som så många andra konstnärer till Paris, men då är han redan gift och har fått sitt enda barn, dottern Birgit. För honom blev livet ”dubbelspårigt”, när han både skulle tillgodose den kreativa ensamheten och ha familjeplikter.
Hemma i Sverige bodde Henry Mayne med sin familj i Simrishamn. Redan från början blev hans enda barn, dottern Birgit, favoritmodellen. I övrigt målade han mycket porträtt, ofta av hustrun Ester. Han målade också hamnmotiv, fiskare och bönder i arbete, liksom gatubilder, interiörer och naturscenerier. Han hade en stark förkärlek för att måla vattenspeglar och han älskade att skildra snö. Henry Mayne hade förmågan att se skönheten i det vardagliga.
Vid betraktandet av bokens alla Österlenmotiv inser man, hur känsligt han lyckades återge ljuset och stämningen i byar och längs stränder.
På senare år bodde Henry Mayne i Lund och hade ateljé i Malmö. Han plockade fram sina skissböcker från 20-talet och använder som förlagor till stora, imponerande målningar. Han tar del av yngre konstnärer åstadkommer. Om Gerhard Nordström säger han bland annat: ”En makalöst duktig påg.”
Konstnären är lycklig när han kan förmedla det han vill uttrycka, men hos honom finns också ett stort vemod, vilket han kunde uttrycka i sina många dagboksanteckningar:
”Idag är det just en sådan vinterstämning som jag försökt återge. Nära hallarna ligger havet grått och andas tungt. Längre ut djupt blåsvart och längst därute fräser vågkammarna i vitt. Över Orebackarna står luften gråvit och strandlinjen mot Stenshuvud försvinner omärkligt i diset. Ljudet från lejet, suset i träden, värmen och knastrandet från spiseln, skymningen som sprider sig utifrån vrårna – allt detta skapar en stämning som nästan överväldigar sinnena.”
Så uttrycker sig en målande konstnär i skrift!
När han inte hade långt kvar att leva kunde han slagfärdigt skriva: ”Åldrandet skrämmer mig, jag måste mobilisera en motståndsrörelse.”
Vem var då människan Henry Mayne? Dottern beskriver honom som en vänlig man med en medfödd blyghet. Samtidigt var han stolt och alltför medveten om sitt kall för att skaffa någon bisyssla för livets nödtorft. Ändå var han medveten om sin konstnärliga begränsning.
”I stunder av osäkerhet tyckte han att hans långa erfarenhet som målare blev en belastning”, skriver hans dotter. Till sig själv kunde han säga: ”Man vet för mycket om att man kan för lite.”
Vi som lever på Österlen nu, i tjugoförsta seklet, ska nog vara tacksamma för att Henry Mayne kände så starkt för sin livsuppgift och offrade så mycket av ekonomisk trygghet för att få möjlighet att måla. Han har efterlämnat ett rikt arv av målningar, skisser och bilder med otaliga motiv från framför allt sydöstra Skåne och Bornholm. Många av dem är i privat ägo, men vi kan också ta del av dem bland annat i Tomelilla Konstsamling. Henry Mayne gick bort 1975.
Nej, det är ingen nackdel att författaren av denna bok står huvudpersonen så nära. Tvärtom. Läsaren får ett varmt, nära och levande porträtt av en kämpande konstnär som aldrig släppte sin livsuppgift, som ”förblev aktiv så länge han förmådde hålla i en pensel”, som hans dotter skriver. Han målade fortfarande hösten och vintern 1974 med breda friska penseldrag och skriver i dagboken: ”Jag har alltid drömt om och önskat att vid lämpliga tillfällen kunna fånga något av det som rört mina sinnen under årens lopp.”
Ja, nog kunde han det!
Det var på tiden att denne genuine Österlenmålare fick sin biografi, och att den är skriven av den som kände honom allra bäst; hans dotter.
Boken om Henry Mayne är den senaste i raden av vackra, välskrivna och intressanta konstböcker från Birgit Rausing, utgivna på samma förlag. Hon har tidigare porträtterat konstnärerna Ellen Trotzig, Ester Almqvist och Tora Vega Holmström.
"Bakom ett alldagligt motiv klingar en osynlig melodi. Ibland lyckas vi målare fasthålla den och återge den i koncentrerad form. Denvarken syns eller hörs vid en flyktig konfrontation, men ibland kommer någon in på samma våglängd och förnimmer då något av den sällsamma känsla som målaren själv i det skapande ögonblicket."
Henry Mayne
Reflexen: När gränsen är nådd
Jesper Hoffmeyers bok ”Samhällets NaturHistoria” har sin svenska utgåva daterad 1982. Men redan insidans korta sentens säger något tjugofem år senare: ”Historien är de vågor som uppstod då tidens, råvarutillgångarnas, människornas och energins strömmar tvingades flyta i samma fåra”. Bokens inre exemplifierar denna korta utsaga.
Förf skriver bl a om energiströmmen och naturens nöd. ”Det mest markanta bidraget till värmeföroreningen stammar från kraftverkens spillvärme. Effektiviteten vid elproduktion ligger i allmänhet kring 40 procent och överskottsenergin blir direkt spillvärme.”
Således, ett 1 000 megawatts kärnkraftverk kräver att 50 ton kylvatten avleds per sekund och det vattnet har en temperatur som ligger sju, åtta grader över omgivningens. Oskarshamns-verkets (omtalat i dagarna) uppvisar en förhöjd temperatur i ett område på 40-50 kvkm kring kylvattenutloppet.
Syrebehovet ökar i det varma vattnet och det är allvarligt för många fiskar. Tänker vi oss en framtid med ett annat, varmare klimat måste vi fråga oss om kärnkraften verkligen är lösningen på det ökande energibehovet.
Vi ”förbrukar” inte energi, energi kan nämligen enligt naturlagarna inte förbrukas. Den omvandlas till mindre nyttig energi och slutligen till värme. Det där läste vi om redan i skolan - ett faktum som tycks bortglömd bland allmänheten. Det finns inte något sätt att kringgå denna fysiska lag:
”När vi sätter en konstgjord energiström i omlopp på jorden så måste den stiga.”
Jo, förf anser koldioxiden som boven och i förlängningen av hans tankar kan förstås ett kärnkraftverk vara räddningen. Men det är allt det övriga i vår omgivning som gör det svårare att nå en räddande förändring. ”Gatubelysningen avger värme till luften och till de ytor som absorberar ljuset, konstgödsel avger värme när plantan tar upp gödningen, och den sista resten avges när växten ruttnar eller äts upp. En bil avger den sista resten av produktionsenergin när den rostar etc.”
Det är bara att konstatera att all energi i det långa loppet omvandlas till värme. Vilken väg ska vi gå och hur lång blir den? Vill vi avstå från teknikens goda - och finns det någon väg tillbaka, till en rimlig balans?
En annan intressant aspekt som Hoffmeyer tar upp är Malthus´teori om att ny teknik per automatik skulle öka befolkningstalet. Ester Boserup är en forskare som vänder upp och ned på begreppet: ”Tvärtom är det så att ny teknik införs först när befolkningstillväxten har framkallat en så stor nedgång i levnadsstandard att det inte finns något annat sätt att klara sig än att ta en ny teknik i bruk.” Precis vad vi ser i dag i alla högindustriella länder, befolkningstalen sjunker drastiskt.
Kanske man här kan införa industrialismen som en påskjutande kraft? Alla vet vi hur många svenskar som arbetade i jordbruket jämfört med dagens försvinnande procenttal bönder.
Jesper Hoffmeyers bok ger som alla bra böcker nya tankar.
Henri Högberg
Ett samtal att avlyssna
Vilket suveränt upplägg! Så tänker jag när jag har läst Östergren om Östergren (Albert Bonniers Förlag). Här får vi följa bok efter bok som kommit ur Klas Östergrens flitiga skrivmaskin: från debuten 1975 med Attila, över det stora genombrottet med Gentlemen (1980), Handelsmän och partisaner (1991), Under i september (1994) och alla de andra fram till Gangsters (2005) och årets bok, Orkanpartyt.
Vi får följa Klas från barndomen på Lilla Essingen i Stockholm, skoltiden på Södra Latin, de allra första skrivarmödorna, förhållandet till föräldrar och syskon, vänner och polare. Ciceron är Stephen Farran-Lee, förläggare, kulturjournalist - bland annat i radio, översättare och en gång redaktör för BLM.
Varje bok genomgås enligt samma lyckade mönster: först kommer ett stycke med öppningsmeningarna, därefter en kort genomgång av handlingen, vad den samtida kritiken ansåg – och så konstnären Johan Petterssons personliga kommentarer kring omslaget. Det är Johan som har gjort omslagen till alla böckerna. Läsaren får en intressant inblick i hur diskussionerna – inte minst mellan Johan och Klas – har gått och hur de samtalen har påverkat slutresultatet.
Extra aktuellt är det att redan få läsa om Klas Östergrens arbete med Orkanpartyt, som kom tidigare i år. En del frågetecken rätas ut, skulle man kunna säga.
Samtalen mellan Klas Östergren och Stephen Farran-Lee är fylliga och intressanta och ger en god bild av en författare med många succéer bakom sig. Han gillar kanske inte uttrycket, men visst har framför allt Gentlemen något av kultbok över sig.
En rolig detalj: Klas berättar om hur han kommer på namn till sina olika romanfigurer. Han samlar på namn, gör listor. Han läser ofta dödsannonser för att få nya tips men byter gärna ut för- och efternamn.
- …så man inte pekar ut någon verklig nyss levande person med ättlingar som kan ha något att invända.
Dessa namn väver han sedan in i sina berättelser. För Klas Östergren är ju verkligen en svensk berättare av rang. Om man grubblar över hur han egentligen bär sig åt när han skapar sina stora romaner får man ett och annat svar i den här boken. Man inser snart att det inte bara är att sätta sig ner och klämma ur sig succéer. Det ligger mycket arbete och mycket vånda bakom dem.
Från och med romanen Ankare återvänder Östergren gärna till Skåne, och trakten av Kivik, där han nu har bott i många år. Men det är inte något svenskt Provence han skildrar. Stephen Farran-Lee:
”Om mäklarna presenterar Österlen som det vill vara, kan man säga att Klas Östergren skriver om Österlen som det verkligen är, eller åtminstone kan vara. Ett landskap för kufar och losers som inte riktigt passar in någon annanstans, en glesbygd genomkorsad av flyktingar som är föremål för alla tänkbara sorters ekonomiska spekulationer och misstänksamhet; det vilar en förlamande atmosfär av vardaglig omoral och äktenskapliga svek över nejden.”
Själv svarar Klas på frågan hur han uppfattar Österlen idag, nästan tjugo år efter att han flyttade ner från Stockholm:
”Det här är fortfarande en ödebygd. Nu sitter vi i slutet av mars och pratar, om fyra månader ser det annorlunda ut. Då bryter sommarlivet ut i fyra-fem veckor och sedan är det ödebygd igen. Jag är inte alls säker på att det blir mer och mer folk här.”
Och här får han den ro att skriva som han behöver. Han har skrivit sexton romaner, en novellsamling och två tv-serier, och det mesta har tillkommit på våra breddgrader. En liten inblick i trollkarlens verkstad får vi helt generöst på bokpärmarnas insida. Aha, det är så han lägger upp sina intrikata historier och skapar myllret av människor, det som blir hans fylliga romaner.
Det är bara att slå sig ner och ta del av det spännande samtalet mellan Klas och Stephen.
ILH
Allting föll på plats!
Två driftiga kvinnor, som var för sig funderar på att slå in på nya vägar, sammanstrålar av en slump och utbyter tankar och idéer, en hel emaljfabrik är till salu, en verkstadslokal är ledig - och mindre än ett år efter de första planerna har allt blivit verklighet. Skillinge har fått en ny verksamhet: en verkstad nere i hamnen som bjuder på både konst och hantverk av högsta klass.
Ibland kan det vara som att allt plötsligt faller på plats. Händelser och möten kommer slag i slag och hänger ihop. Till slut kommer tanken: Det här var meningen.
Ungefär så blev det för Maria Lancing och Helena Åkesson i Skillinge.
Maria är välbekant konstnär, äggristare, gallerist och mycket mer i Skillinge Mölla. Mamma Inga och tre av de fyra syskonen med familjer bor också i närheten. För några år sedan kände Maria att hon ville hitta ett nytt uttryckssätt för sin konst. En gammal dröm vaknade till liv. Som tonårig skolflicka hade Maria arbetat i emalj och gjort smycken, tändsticksaskar och annat i litet format. Dessa såldes bland annat hos Galerie Marie i Skillinge – ett av Österlens allra första gallerier.
(Jag har fortfarande kvar den vackra emaljring i lila och vinrött som jag köpte en gång!)
En kurs för konstnärer för några år sedan i Örnsköldsvik satte fart på Marias tankar på att arbeta i emalj. Det skulle bli ett par kurser till, och hon började använda tekniken som ren konst. Det var bland annat det som hon visade i samband med Möllans lilla julmarknad för ett år sedan. In kommer Helena för att titta på utställningen, samtalet kom att handla om emalj… och resten är historia. Eftersom båda dessa kvinnor är snabba i tanke och handling och har förmåga att uttrycka iver och entusiasm, kan vi bara gissa hur samtalet gick vidare.
Helena Åkesson, med rötterna i Hammenhög, står lika fast med rötterna i trakten som Maria och bor nu i Örnahusen. Hon har bland annat arbetat med keramik och varit verksam som fotograf men tyckte inte om att arbeta digitalt – det var själva hantverket med fotografi som hon brann för. Och när hon nu absolut ville bo kvar i trakten måste hon hitta ett sätt att försörja sig. (Helena arbetar också som varietéartist tillsammans med sin man.) Hon ville ägna sig åt något hantverk. Emalj? Ja, men är det giftigt? Vad kostar det? Det finns tre, fyra emaljverkstöder i Sverige, annars är det import från Kina och Polen, bland annat.
Någonstans där började det hända saker. Helena och Maria åkte till Ronneby för att lära sig mer om hantverket så att de sedan skulle kunna ägna sig åt emaljtillverkning. Där fanns en emaljverkstad som tillverkade skyltar – en rest av det som en gång var Kockums emaljbruk. Nu var verksamheten nerlagd, men som av en slump fick damerna veta att hela verkstaden var till salu!
Just det: det här var tydligen meningen!
Sedan följde en febril tid. Pengar skulle ordnas fram så att Maria och Helena kunde köpa utrustningen för emaljtillverkning. Sedan måste de hitta en lokal. Ödet ville tydligen att detta skulle lyckas. Fastigheten i hamnen i Skillinge, granne med skeppshandeln, som tidigare rymde Fiskesxporten, har sedan några år en ny ägare. Kontakt togs, och jodå, där skulle kunna bli en lämplig lokal att hyra.
Och nu, i oktober, kunde Maria och Helena öppna SKILLINGE EMALJ – mindre än ett år efter det där mötet i Möllan. Det blev en glad invigning med massor av besökare som önskade lycka till.
- Vi är annorlunda, vi vågar något nytt, säger Helena. Vi förenar nytta med flärd.
Verksamheten står på tre ben, som Helena uttrycker det. Vanliga (och ovanliga!) skyltar i emalj är grunden för att klara försörjningen. Vid sidan av det skapar Maria konst där hon använder emalj. Hon har bland annat en raffinerad metod där hon lägger in fotografier. Den tekniken har hon visat tidigare och kommer hon att utveckla vidare.
Det tredje benet är olika föremål: skålar och fat, lampetter, ljusstakar och bord. Tillverkningen av bord och andra inredningsdetaljer kommer Skillinge Emalj att utveckla vidare.
Bertil Torekull, välkänd författare och publicist från Brantevik, var med vid den välbesökata invigningen av Skillinge Emalj. Han har själv starka barndomsminnen frånden legendariska emaljtillverkningen i Ronneby och har skrivit en underbar bok om sin far, som arbetade på Kockums – Det emaljerade hjärtat. I sin krönika i Ystads Allehanda skrev han efter invigningen:
”Allt är en saga om företagandets kreativa destruktion”.
Han avslutade med att uttrycka hur härligt det var med denna nya verksamhet i Skillinge:
”Mitt emaljhjärta klappar, mitt emaljöga tåras av glädje.”
ILH
Händelser vid vatten
Någonting har hänt i vår närhet. Kivik Start är sagt som en början på Lilla Stenshuvud. I ett landskap vilket söker sin like har internationellt uppmärksammade konstnärer som Antony Gormley och Anish Kapoor tillsammans med arkitekterna David Chipperfield och gruppen Snöhetta försiktigt förvandlat en unik plats till någonting fortblivande. Ett besök ger många tankar.
Hur många gånger har jag kört den här vägen mot Kivik? Vi bodde alldeles intill för ett antal år sedan. Men vem åker oinbjuden till en gård? Här är människan alltid sedd, så vägen upp har bara existerat med sin väl sedda silhuett av träd som formar en allé. Namnet var också känt.
Nu dyker en skylt upp - Kivik Start - och den här halvmulna dagen kör jag upp på en breddad väg, når en klunga hus som nästan liknar en liten by, hittar en parkering och börjar vandringen.
Vad hade jag väntat? Landskapet öppnar sig och ser välbekant ut. Kor rör sig sävligt, famnade av markens grönska. De första betongkuberna dyker upp, ser aparta ut men bryter naturens förhäxande skönhet. Jag går in och runt, det är inga märkvärdigheter och som objekt tömmer de sig snabbt som alla installationer. Är det här bra? Ser jag det som en fortsättning, en tunnel in till naturen, något som ger ytterligare tankar, en förskjutning - från naturen? Det är kanske inte vad vi önskar, men vad vi behöver.
Där jag står nu med denna hisnande syn, dessa stup, denna enorma vattenspegel med en känsla av rymd, ljus och - evighet, kommer tankarna (som kanske var den ursprungliga avsikten). Är denna syn, detta landskap föränderligt? Är det samma syn för sig självt när jag går härifrån?
Och hur skulle jag betraktat detta landskap utan dessa sparsamt utplacerade kuber? Som ni ser har jag som besökare fått en massa tankar, eller rättare frågor. Bättre då att citera Montaigne som tänkt längre och djupare.
”Till sist: det finns ingen oföränderlig existens, varken i vår tillvaro eller i tingens. - - - Protagoras sade att all materia är flytande och ostadig, stoikerna sa att det vi kallar nutid bara är en fogning och förening av kommande tid och förfluten; Herakleitos sa att människan aldrig steg ner i samma flod två gånger.”
Det bästa kommer sen:
”Epicharmos sa att den som förut lånade pengar inte är skyldig dem nu, och att mannen som igår kväll inbjöds till frukost idag kommer objuden, eftersom det inte längre är de; båda har blivit andra”.
Men Seneca får ge det slutliga svaret på mina tankar: ”Å vilket uselt och avskyvärt ting människan är om hon inte höjer sig över mänskligheten!”
Vad ska man dra för slutsatser av detta? Att skjuta in en mänsklig kil - kalla det ett konstverk - i den natur som är given måste alltid vara en handling som inbegriper något utöver det mänskliga nuet. Jag var där!
Så här är det tänkt: Kivik Art Centre är en sammanslutning av människor där namnet Sune Nordgren säkert är mest känt för alla. Ambitionen är att skapa ett internationellt konstcentrum. Det ska vara en kreativ plats lika mycket som en mötesplats för människor som är intresserade av konst, natur och historia. Man vill presentera ett realistiskt projekt som ska få växa efterhand och som kan finna sin finansiering inom en rimlig tidsrymd.
Det som kallas paviljonger (elegant skrivet ”Kivik Pavillions”) är det jag sett. Framtiden får sin betoning i tanken på ateljéer och verkstäder för konstnärer och från ateljéstadiet skall utvecklas ett konsthalls- och museumskoncept för en publik verksamhet.
Den norska arkitektgruppen Snöhetta är inkopplad på projektet. Det var ju denna metamorfos som slog världen med häpnad för en del år sen - gruppen fick uppdraget att rita det nya världsbiblioteket i Alexandria. Tänk vidare på gruppens namn och Alexandrias belägenhet... Och betänk inte minst att Österlens egen Ulla Viotti finns representerad där!
När jag går mot parkeringen möter jag flera skolklasser med sina lärare. Alla ser upprymda ut och jag förstår vad som lockar.
Jag tittar ut över havet. Å, denna rundhorisont! Vad är väl Kap Sunion mot detta.
Henri Högberg
Världen enligt Jan Sigurd
Jan Sigurd - malmöförfattare och Piratenpristagare 2005 - har kommit med en ny bok med samlade noveller. I hans värld är novellfigurers liv och leverne lika troliga som vår egen. Det är kanske denna täthet i betraktandet, dessa sannolikheter som gör det möjligt att tro på vad han förmedlar.
Världen enligt Jan Sigurd. Eller en värld av exempel... Det är nästan osannolikt att möta en bok med så mycket insikter om skilda miljöer och personager. Skulle jag ta till jämförelser skulle det vara Damon Runyon eller James Thurber - möjligen utan den senares dysthymier (fint ord för svårmod). Läsaren möter en vridscen som helt styrs av mäktiga krafter. Regissören är författaren.
Öppningsnovellen i boken ”Prästen som blev frälst” känns efter en stund som en historia i första person singularis. När namnet på den som skriver är Simon blir jag överraskad - var det inte Jan han hette? Säkert en del av egna minnen överförda på huvudfigurerna i en sanslös skröna om utbytbara kärlekar, fejkade fotografier och ett slutligt - gudskelov! - happy end.
Bland alla de femton noveller som boken rymmer kanske ”Karma” är den som griper mest. Om Pompe som föds med en enda njure, är rik som ett troll, flyger eget plan, får besvär med den njure han har kvar och åker till Polen för att få en ny donerad.
Det är en infernaliskt skickligt berättad historia om hur transplan-teringen återger hälsa, men (med den bakgrund som så småningom målas upp) gör Pompe till en helt annan människa. Det börjar med stöld av en packe herrstrumpor, fortsätter med otrohet och en vansinnesfärd i en stulen bil med hästtransport kopplad där bak... Jag inkluderar här den spastiska högerhanden, en mimologisk kramp lik Dr Strangeloves, som har sin, i efterhand, förklarade historia.
Jag har aldrig läst någonting liknande. Novellen har en sådan täthet och sannolikhet att jag nästan börjar tro på spöken. Slutet ska inte avslutas - tro mig, den är lika följdriktig som märklig.
Kanske Konrad på Hven tar priset - mannen som har ett hus som är självalstrande av ström och gör Konrad, den ilandstigne skepparen, till miljonär. Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
I Jan Sigurds värld är hans novellfigurers liv och leverne lika troliga som vår egen. Det är kanske denna täthet i betraktandet, dessa sanno-likheter som gör det möjligt att tro på vad författaren förmedlar. Ta bara novellen med mannen som vill avsluta sitt liv och hänga sig. Stormen Gudrun förändrar allt... Och det är faktiskt första gången jag ser bilder (här i svartvitt) placerade i en novellsamling som faktiskt fyller sin uppgift och passar in. På något sätt avrundar de texterna och gör dem än tydligare.
Trots mötande tragedier vilar en varm och medkännande ton i dessa texter. Jan Sigurd är inte bara träffsäker, han har dessutom ett fint språk och en humor som lyser upp sidorna.
Det är nog så här vi är.
Henri Högberg
Världens myter och dess tolkare
Myter är ett unikt och världsomspännande projekt där 30 förlag låter världens främsta författare välja en myt att återberätta på sitt eget sätt. Tidigare har fem böcker utkommit i serien, och nu kommer den första på svenska.
Engelskan Jeanette Winterson valde den antika myten om Atlas och Herakles i romanen Tyngd. David Grossman bidrog med Lejonhonung, som behandlar myten om Simson. Alexander McCall Smith skrev Drömguden, vars tema är myten om Angus, en välkänd figur i den keltiska mytologin.
Kanadensiskan Margaret Atwoods bidrag är Penelopiaden, där hon skriver om Penelope, Odysseus hustru. Och så Karen Armstrongs Myternas historia. Vad är en myt? Hur har de uppkommit? Och har vi än idag ett behov av myter? Boken sträcker sig från stenåldern fram till våra dagar och med hjälp av citat från litteraturen, religionen och psykologin visar Armstrong hur myten speglar våra djupaste behov och värsta farhågor. Armstrong menar att vi alltid har behövt både myten och vetenskapen.
Vem av Sveriges främsta författare var bäst lämpad att ta sig an projektet? Valet kan inte ha varit svårt: Klas Östergren. Han angrep uppdraget på ett annat sätt. Man skulle tro att de antika myterna lockar en författare, men Östergren valde istället att skildra de nordiska asagudarna och deras omgivning i sin roman Orkanpartyt (Bonniers isbn 978-91-0-011604-0). Här finns alla de välbekanta figurerna: Loke, Oden, Njord, Frej och Freja, Gerd och Od, Tor och Frigg.
Ramberättelsen är placerad i en obestämd och bitvis otäck framtid. Huvudpersonen är Hanck Orn, en man som försörjer sig på att leta upp gamla skrivmaskiner och sälja dem vidare. Detta är nämligen en tid när människor inte längre kan läsa och skriva. Miljön är förstörd och förorenad och folk måste vistas inomhus. Mörka, kusliga krafter styr samhället. Människor sitter framför tv:n och betraktar en evigt pågående såpa. Ständigt dricker man vodka. Varför just vodka?
Hanck Orn har fått en son, som något oförberett kom i hans väg. När han för första gången blickar in i den nyfödde pojkens ögon är han förlorad. Den kärlek han hyser för sin son går som en röd tråd genom berättelsen. Sonen blir mördad och faderns mål är att hämnas.
Det är denna resa mot hämndens mål som utgör historien och som gör att Hanck Orn hamnar på ett vilt party hos asagudarna. Världen måste gå under för att födas på nytt. Här anar man rent bibliska paralleller – ett evigt ämne, alltså.
Häromåret skrev Stefan Einhorn en bok om att vara snäll. Björn Ranelid kretsar mer än någonsin kring godhet i årets bok, som är ett öppet brev till president Busch. Och nu skriver Klas Östergren om en faderskärlek som övervinner allt. Är det ett tecken i tiden? Ett hoppfullt tecken.
Och så Östergrens underbara språk. Att öppna boken är som att stiga in i hans magiska värld och helst inte vilja lämna den. Han beskriver en tänkbar framtid på ett obehagligt sätt.
Det riktigt hemska med berättelsen är att framtidsvisionen förefaller fullt rimlig.
Otäckt är det också att just en författare skildrar en framtid där de flesta människor varken kan läsa eller skriva och där gamla skrivmaskiner blir dyrbara rariteter, samlarobjekt ”från tiden före den elektroniska epoken”.
Inga Lill Högberg
Varje nummer avslutas med Henris Reflex. Ur nr 2/07:
Reflexen: Ord mot ord
Den som läst Frans G Bengtssons uppgörelse med 1917 års bibel i kapitlet (II Konungaboken) om Jehu – att fara fram som Jehu, ni minns, glömmer aldrig hans upprättelse av rätt språkbruk. Han är också rolig, t ex där han jämför den gamla stilens episka pregnans gentemot 1917 års bibelkommissions ”nysvenska”. Konungens fråga i kapitlet om Jehu: ”Är det fred?” blir i 1917 års bibel ”Allt står väl rätt till?” Frans G skriver: ”Detta låter som en hälsning av en hotellvaktmästare, snirklad och försynt, med mössan i hand och huvudet ängsligt på sned.”
Helmer Söderbäck (språklärare) kom på slutet av 1980-talet ut med boken ”Bevingade ord och ordspråk från Bibeln”. Där jämställde han 700 ord som kan härledas ur bibeln. De flesta blir nog förvånade över förekomsten av bibelord i vårt dagliga språk. T ex sätta någon på det hala, röra upp himmel och jord, sju resor värre, efter den betan, läsa lagen för någon, gå genom märg och ben. Ramaskri är ett annat - kvinnorna i Rama som skriar efter sina barns död.
Av enstaka ord kan nämnas jobspost, kreti och pleti, ögonsten, skamfläck, elddop. Ordspråk: tala är silver, tiga skadar dig inte, så vind och skörda storm, allting har sin tid o s v.
I radion, inför påsken, hörde jag yngre människor förundrade tala om skärtorsdagen; de hade ingen aning om ordets betydelse. På fornsvenska hette det skaerdagher, en reningsdag helt enkelt, att renas från sina synder. Kunskaper jag själv inhämtade i min gamla folkskola...
Men åter till Söderbäck. Han finner att fr o m Karl XII:s bibel och jämfört med 1917 års har drygt en tredjedel av bevingade ord och ordstäv utgått. 1981 års har ytterligare bortfall. Översättningen av 1981 års bibel har ”en närmast utslätad normalprosa”, skriver Söderbäck.
Exempel: I Matt 17:4 (NT) med Petrus replik på förklaringsberget som i de äldre utgåvorna löd: ”Herre, här är oss godt (gott) att vara”. Den lyder nu: ”Herre, det är bra att vi är med”. Någon mer än jag som reagerar negativt?
Valet av enstaka ord kan även de ifrågasättas. Det är i NT 81 där änkans skärvar blir kopparslantar och punden försvinner för talenter (därav talang!). Men det är klart, en bibelkommissions uppgift kan inte vara att bevara bevingade ord och ordstäv. Sannolikt är de så införlivade i språket att de kommer att leva vidare. Däremot blir det av utomordentligt intresse att vara medveten om dess rötter.
Den allra nyaste bibeln som kom 2000 har sina förtjänster och i den har man, när det gäller Gamla testamentet, gått till ursprungets hebreiska, ett garanterat svårtolkat språk. Vad som stör mig är den epik som gått förlorad och modernt talspråks billighet, där goda synonymer finns tillgängliga, utan att för den skulle återfalla i arkaismer.
Inte ens med bästa vilja i världen kan jag läsa den nya bibelöversättningen utan att känna motvilja mot former som lämnat epiken för ett låtsat talspråk som känns slappt och redan förbrukat. Visst, det är en värld vi lämnat; det är inte texttroheten gentemot originalet i Gamla testamentet jag vänder mig mot - helt säkert har man inte lämnat någon möda ospard. Nej, det är stilarten, den ängsligt vardagliga som kanske en läsare i sin kammare står ut med. Men i kyrkan! Att höra vardagsprosan i gudstjänstsammanhang inom liturgins ram blir ofta verkligt prövande. Brottet mellan kyrkorummets inbyggda vördnad och tillbedjan inför det heliga och outgrundliga å ena sidan och textläsningens vardagsprosa å den andra blir enormt påtagligt.
Seth Erlandsson, docent i GT:s exegetik, har gått igenom Bibel 2000 och menar att översättarna, bland mycket annat, tillämpat en nutida och allmän naturvetenskaplig syn på bibeln och dess under. Och det med förödande konsekvenser för bibelns klassiska framställning av världens skapelse, människans tillblivelse samt senare den messianske Jesus framträdande till människornas räddning.
Det är nästan att jag önskar en återuppstånden Frans G.!
Henri Högberg
En förort med eget liv
Varje år kommer nya böcker som behandlar olika byar, samhällen och fiskelägen på Österlen. Somliga skrivna av yrkesförfattare, andra sammanställda av någon studiecirkel eller hängivna hembygdsvänner. I vår hand kom nyligen en mycket vacker och välkomponerad bok om lilla Vitemölla, fiskeläget som av många betraktas som en ”förort” till Kivik men som i högsta grad har ett eget liv. Vi andra – som inte bor i Vitemölla eller ens tillhör sommarfolket – säger ofta att denna by är fullkomligt död på vintern, att alla fönster är svarta, att vi inte ser en levande själ i de små gränderna.
Men det är ju inte sant!
Bokens förläggare, Leif Malmströmer, är hängiven vitemöllabo, och hans kärlek till det lilla fiskeläget har gett oss denna vackra volym, Ett underbart läge – med den anspråkslösa undertiteln En liten bok om Vitemölla. Byn har faktiskt varit municipalsamhälle en gång i tiden. 1934 var den ett av länets större fiskelägen med 32 yrkesfiskare och 20 binärings-fiskare. 1932 var taxeringsvärdet på en fastighet 426 000 kr enligt Nordisk Familjebok.
Det är inte bara fastigheternas taxeringsvärde som har förändrats, men en sak tycks i alla fall leva lika starkt som förr: trivseln och den goda sammanhållningen: ”Förändringarna till trots är Vitemölla av idag ett levande litet samhälle med en alldeles egen charm, älskat av många (och avundat av ännu fler) och med ett umgänge och kontakt mellan bofasta och fritids-boende som nog är lite unik. På Vitemölla bor man bra och lever gott, i nära samklang med naturen, oavsett väder och årstid. Ett underbart läge, helt enkelt.”
Boken tar upp Vitemöllas stolta historia och en rad vitemöllingar bidrar med text och bilder. Patricia Tudor Sandahl talar om sin omedelbara kärlek till fiskeläget och om hur det påminner henne om hemlandet England. Andra av bokens skribenter är bl a Carlhåkan Larsén, Erland Aspelin och Klas Östergren. Och inte behöver man gå över ån efter vatten för att hitta illustratörer. Förutom utsökta foton av förläggaren själv möter oss bilder av Hasse Karlsson, Kerstin Eriksson, Anders Rönström och Ingrid Andersson.
Och så, i slutet av boken, en glad överraskning: en hel rad härliga fisk-recept (Gull-Britt Hjelms ugnsbakade laxfilé är frestande!) och recept på Äppelkaka från Vitemölla.
Inga Lill Högberg
Ett underbart läge kan köpas direkt från Malmströmer Förlag, Källebacken 14 i Vitemölla, 0414-700 24.
Mail: malmstromer@telia.com
Vagmarken
”Han kanske inte var kristen enligt den gängse modellen, men kanske agnostiker. Vad vet vi förresten om människors innersta motiv i sina liv? Även de publikas?”
Så väl jag minns den dagen. Teleprintern hackade ursinnigt fram rubriken ”FLASH” och sen raderna av text. Jag stod absorberad framför de gula sjoken: ”Hammarskjölds plan saknat”. ”Bedlam broke” som termen lyder. Redaktionens telefoner ringde oupphörligt. Folk var chockade eftersom det alltmer stod klart att Dag Hammarskjöld omkommit. Blir det krig nu, som en telefonröst oroligt frågade.
Ingen svensk har haft ett en sådan enastående aura runt sin person som denne man. Han personifierade det bästa vårt land kunde ge världen - mod, integritet, intelligens och en stor portion charm och diplomatisk förmåga.
Boken jag har i min hand Att föra världens talan beskriver väl Hammarskjölds insats och är en sammanfattning eller rättare ett urval av hans tal, meddelanden och skrifter. Jag grips av Dag Hammarskjöld. Redan förnamnet ger en försmak av ljus och godhet. Bakgrunden rymmer dock en förfluten tids mörker. Fadern var den Hjalmar Hammarskjöld som i folkmun kom att kallas Hungersköld … Kanske en orättvis benämning i en svår tid. Kanske fel man på fel plats.
När hans livs credo Vägmärken kom ut efteråt stod den svenska intelligentian förbryllad. Man kunde inte förstå att denne man, denna byråkratiska och slutna person kunde utveckla sådana tankar. Var han religiös? Hade hans höga FN-post fått honom att tro att han var någon slags Messias?
Naturligtvis hade man inte begripit någonting alls. Hammarskjöld var livet igenom en sökare. Lättast och genom-skinligast kommer det fram i hans översättning av Martin Bubers texter, eller för den delen en rätt okänd amerikansk författarinna med ett osed-vanligt djup. Han kanske inte var kristen enligt den gängse modellen, men kanske agnostiker. Vad vet vi förresten om människors innersta motiv i sina liv? Även de publikas?
Beviset för min tes om Dag Hammarskjölds sökande finner läsaren i hans intresse för litteratur och poesi, filosofi och religion, konst och musik. I avsnit-tet ”Om modern konst” finner man en fin sammanfattning: ”Äldre konst sökte ett förandligande av verkligheten medan modern konst söker en förklaring och återskapelse av verkligheten”.
I kapitlet ”Tro” tar han upp Albert Schweitzers namn (läkaren i Lambarene, orgelvirtuosen som även besökte Sverige för att få in pengar till sitt sjukhus i Afrika). Hammarskjöld skriver: ”Hos honom uppbars tjänandets ideal av människans inställning till nästan, såsom denna utvecklas i evangelierna, och samtidigt bar det självt upp denna inställning. I Schweitzers arbete fann jag också en nyckel för nutidsmän-niskan till evangeliernas värld.”
Naturligtvis rymmer boken mycket präglat av de rättviseideal som Hammarskjöld menade var FN:s roll i världen. I USA blev han närmast helgonförklarad när han självmant reste till Kina för att återbörda ett antal amerikanska flygare från kinesisk fångenskap. Med sin diplomati, sin ställning och sin förmåga till förståelse fick han Chou en Lai på sin sida.
Boken Vägmärken kom ut efter Kongo-katastrofen. I USA är den läst som ingen annan bok och kommer ständigt i nya upplagor. Bokens styrka och dess namn kanske bäst kan bevisas genom en berättelse jag fick mig till del. Den handlade om ett gäng unga amerikanska alpinister som skulle bestiga Mount McKinley (över 6 000 m) vintertid. De kallade sig ”The Vagmarken Club” och inblåsta i sina tält inspirerades de av Dag Hammarskjölds Vägmärken.
Vad kunde inte denne man gjort för Europas integration i dag?
Henri Högberg
DAG HAMMARSKJÖLD
Att föra världens talan (pocket)
Atlantis 2005
ISBN 91-7353-062-X
Nära, mycket nära
Från ”Den söta doften av bränd sololja. /Sanden som klibbar fast vid skinkorna.” i Kärleksdikt från Haväng till de dystra raderna i På väg mot remi: ”Så tomma med tiden, som nästan levande liknade vi alla /ödetomter som erinrade sig sina hus.” – dessa hisnande volter mellan nattsvarta tankar och jordnära vardaglighet är så typiska för poeten Jacques Werup. Efter en vemodig rädsla för åldrande och död vänds blicken mot sinnliga upplevelser på en solbelyst strand eller en nostalgivandring genom Malmö. Det är lätt att ta till sig dikterna, antingen de stannar ”hemmavid”, i den skånska myllan, eller vandrar ut i Europa. Kanske för att man ständigt hör melodin bakom orden – även om dikten inte är tonsatt.
Nu har Bonniers förlag satt samman ett hundratal av Jacques Werups dikter ur olika samlingar till en vacker volym, försedd med ett långt förord av Anders Cullhed. (Hundra dikter från fyra decennier, isbn 91-0-010528-7) De verkliga fansen har naturligtvis alla de olika samlingarna, men för den som vill bekanta sig med Werups poesi är detta en utmärkt introduktion.
Jacques Werup är ju på något sätt folklig utan att riktigt stämma med den schablonbilden. Paris, Malmö, Haväng – mellan dessa metropoler rör sig poeten ledigt och elegant. Det är som på kabaré, säger Anders Cullhed: ” … ömsom komisk och ömsom vemodig, ofta så där strängt personlig att den fångar hela salongen, alltid en rungande inlaga mot livets förbannade likgiltighet.”
(Rubriken har vi lånat från en av dikterna ur samlingen Septemberljus från 1990.)
Inga Lill Högberg
Till en flicka i blå klänning
I samband med sin 80-årsdag under 2004 förärades Birgit Rausing en vänbok med bidrag från en rad framstående kulturpersoner. Birgit Rausing, simrishamnsflickan (far var konstnären Henry Mayne) som blev en framstående konsthistoriker, kritiker och författare, fyllde 80 år i oktober. Med anledning av födelsedagen har en vänbok kommit ut med Birgitta Olofsson som redaktör och med förord av Birgits, ”Bibs”, tre barn Kirsten, Finn och Jörn. Birgit Rausing är själv en framstående författare med tre stora presentationer av kvinnliga konstnärer bakom sig, om Tora Vega Holmström, Ester Almqvist och Ellen Trotzig.
Vänboken heter Flicka i blått efter tavlan på omslaget, Henry Maynes målning av dottern från 1936. Hela den tjocka boken är en sann njutning att läsa och den andas kultur på varje sida. Louise Vinge skriver om arbetet med boken Skånes litteraturhistoria, Carl-Håkan Larsén funderar över om det finns en särskild österlenmusik, Ulla-Britta Lagerroth behandlar kvinnoporträtt på 1880-talets teaterscen, Eva Österberg, professor i Lund, skriver om Vänskap - en etisk och existentiell historia och Märta Strömberg, välkänd arekolog, berättar om österlenskt järnsmide. Lars Gustafsson bidrar med en text på engelska – The Never-Ending Image – om Jackson Pollocks måleri 1956–1950.
Detta var bara några av alla de namnkunniga skribenter som medverkar. Boken illustreras av många bilder ur Birgit Rausings innehållsrika liv som studentska i Lund, yrkeskvinna, kulturperson, maka till legendariske industriledaren Gad Rausing och som mor.
Birgitta Olofsson, red. Flicka i blått
Carlssons bokförlag 2004 ISBN 91-7203-645-1
Russin ur min kaka
Einar Larsson – landshövding, lantbrukare, folkdansare, riksdagsman, borrbybaddare, hästkarl – har till mångas glädje samlat en lång rad minnen från sin aktiva tid i samhällets tjänst. Det blev en bok med titeln Russin ur min kaka. Här figurerar kända och okända ur politik och föreningsliv, och ofta är inslagen illustrerade med mängder av foton eller signaturen EWK:s träffsäkra karikatyrer. Här möter vi åter kungar och statsministrar, landshövdingar, präster och bönder. Han skriver lättsamt och underhållande ”väl medveten om att skrönan nedskriven förlorar i underhållningsvärde i förhållande till den muntliga berättelsen”.
Ett av russinen: ”En mycket ’fin dam’ från Östermalm försökte en gång fostra mig att lägga bort min Österlen-dialekt. Mitt svar på skånska blev en naturlig fråga: ’När vi vandrade in i Skåne över den då naturliga landförbindelsen över Öresund, då låg det en kilometer is över Östermalm, vilken dialekt var då den rätta?’ Grovt demagogiskt naturligtvis – eller kanske typiskt för en politiker som känner sig trängd.”
En annan pärla – Einar Larsson har varit aktiv inom kretsteatern, som såg till att seriös teater kom ut på landsbygden. Han berättar om ett tillfälle: ”Vi som gått på kurs och studerat Stanislawskis inlevelseteknik njöt i fulla drag av att på nära håll studera och uppleva ’riktiga skådespelare’. Galgmannen gavs på många platser. En sådan plats var det ståtliga danspalatset Slottshallen i Smedstorp. För att göra oss till lite hade vi bett krögarparet på slottet att anordna en ålsupé för våra gäster från Malmö stadsteater. Ålen var fint anrättad, dock ville krögaren (ej skåning) servera vitt vin till ålen. Till och med den timide Georg Årlin reagerade helt rätt.
”Till ål dricker man brännvin, inget annat. Jag har lärt mig att i Skåne gäller regeln: Ett kilo ål utan brännvin är livsfarligt. Samma gäller en liter brännvin utan ål. Men tillsammans mår de båda bra.” Stackars krögaren hade inte fått köpa hem brännvin, frun trodde att det var ’finare’ med vin.
Einar Larsson Russin ur min kaka
ISBN 91-631-5575-3